Bryta ihop och komma igen

-Det är så mycket lättare att säga än att göra!
Hur går det till egentligen, att lyckas bita ihop och vända något negativa till possitivt?

Alla som hängde med under vinter OS 2010 fick se både svenska misslyckanden och stora framgångar.
Tar vi skidskyttarna så har vi ett klockrent exempel med hur vissa kan misslyckas och helt enkelt bryta ihop just pga press.
Dem hade otroligt stor press på sig från både media och hela svenska folket men dem klarade inte av att hantera den pressen, men varför lägger vi/svenska folket då den pressen på deras axlar?
Hade det inte varit bättre för athleterna om vi lät dem ladda för sig själva osv. dem har redan själva satt en stor press på sig så varför ska vi trycka på ännu mera?
Pressen är inte bara tung att bära med sig för de tävlande utan det gör även att för varje misslyckande så känns 1000ggr värre än vad det egentligen är.

Hur gär då dessa världsstjärnor för att vända på det hela?
Hur vågar Anja P dagen efter en brutal krasch ställa sig på super-g skidorna och tävla med målet att ta en medalj, när hon lika gärna dagen innan kunnat dött?
Hur orkade Hellner, efter ett "misslyckande" i sin favorit gren (då han även kollapsade efter mål), komma tillbaka och ta ett sagolikt OS-guld?

Ur min egen synpunkt, så är detta det som är svårast av allt med att vara idrottare.
Iallafall jag var alltid en sån som sätter väldigt mycket press på mig själv, den pressen utvecklades genom att jag ville visa alla, jag ville visa tränarna att jag fortfarande förtjänade en plats i landslaget, jag ville visa mina föräldrar som lägger ner tusentals kronor på mig varje säsong och jag ville visa medier att jag fortfarande var bäst. Dock fick jag för cirka ett och ett halvt år sedan lov att tänka om, ingenting i livet fungerade, jag bröt ihop ville aldrig mer tävla, jag kunde verkligen inte förstå hur allt kunde gå så dåligt? Jag funderade så mycket att jag till och med skämtade om att hoppa från Focus (ett höghus), något jag absolut inte skulle göra.

Jag vart tvungen att tänka om, vad gjorde jag nu som jag inte gjorde förut? Eller vad gjorde jag förr som jag inte gör nu? Tekniken kan ju inte bara försvinna sådär på ett par månader när det är något jag har gjort ända sedans jag lärde mig gå?

Vart tog glädjen vägen till att åka skidor?

Jag hittade en enda sak som jag vet att jag ändrat på, jag vart tvungen att ta ett av livets svåraste beslut, jag insåg att jag måste få mindre saker att tänka på och tog beslutet att bli den gammla jag. Den gammla jag är den som tar varje dag som den kommer, jag tänker inte allt för mkt, jag sätter mig själv i första hand, jag mest glider med, är alltid glad och possitiv, jag lever livet helt enkelt.

Endast två dagar efter det fruktansvärda beslutet så gjorde jag ett av mina bästa slalomåk i hela karriären och det var inte en tillfällighet utan hela tävlings helgen gick toppen. Helgen efter var det dax för tävlingar igen och plötsligt händer det, jag vann två tävlingar och allt kändes bara som en stor lättnad, som om någon lyfte av den där tunga ryggsäcken som var full av negativa tankar.

Hur kunde jag då komma på att jag skulle vända allt på detta vis?
Jo jag kollade på två program på SVT det ena handlade om Aksel Lund Svindal, världens bästa fart åkare, han berättade om sina krascher och motgångar och hur han själv lyckades vända det hela, det som fastnade i mitt huvud var när han sa:'
-Tänk vad mycket fortare man lär sig allt när karriären går lite upp och ner redan i början av karriären, dom som börjar få motgångar lite senare i livet vet inte hur dom ska hantera det.

Det andra programmet var "I huvudet på Anja" det var av en ren slump att jag slog på tvn just då jag satt hos en vän och pratade om hur less jag var, sedan slog jag på tvn och precis då sa Anja:
-Jag hatar att förlora, det finns inge värre än att förlora, hela livet blir skit då!
Det var när Anja sa det som allt kändes lite lättare, tänk att världsstjärnor känner lika som jag gör. Jag insåg att jag ska inte sitta här och deppa för jag vill ju bli bäst! Jag har ängnat hela mitt liv åt skidor så varför gå och deppa nu, det är hela 3 år kvar tills jag ska vara på topp och stå på startlistan i OS.

Visst låter det som att det gick ganska enkelt, då ska jag tala om allt detta har varit det jobbigaste i hela mitt liv och det kommer det nog vara under hela mitt liv!


/Nathalie Blom SP07MS

Är det äntligen solen som kikar fram? Finns det verkligen hopp för att vi har klarat oss? Ännu ett sommarlov, och ännu en vinter avklarad, jag tänker inte tjata om studentens lyckliga dagar, även om det är skönt att det äntligen är över, jag vet att det är många som skriver om detta så inget tjat.

Jag vill bara hylla att sommaren äntligen är här, ljust och fridfullt, men även äventyren väntar. Vad händer i sommar? Ja, för min del så är det jobbet som gäller, det är inte så mycket sol och bad för denna student, nej pengar måste man ha så att man klarar sig under skoltiden i högskola, om man nu kommer in. Annars måste jag i alla fall klara mig hela sommarlovet och dessutom ett arbetslöst år på det. Ångesten fyller min kropp och jag känner bara hur jag vill gömma mig under täcket och vakna upp som liten igen då skolan nyss börjat och då man hade sina föräldrar som stödhjulet på en cykel, första skoldagarna var som att lära sig cykla, först med stödhjulen och sen fick man klara sig med att föräldrarna höll i pakethållaren för att man inte skulle tappa balansen och trilla, men nu är vi vuxna kära studenter, nu är det dags att cykla på två hjul, helt själv, utan stöd. Men om vi trillar så finns det väl alltid någon som blåser på såret och plåstrar om, ändå är vi inte helt ensamma i den stora världen.

Jag ser mitt sista sommarlov framför mig, jag sliter och jobbar hårt för att jag ska kunna klara mig till hösten, om jag flyttar och börjar skola igen, eller om jag nu stannar kvar och får bo hemma ett tag till. Men jag tror ändå att jag klarar det. Jag tror inte mitt sista sommarlov kommer vara en pina. Jag vet i alla fall att jag kommer ta mig igenom det precis som jag har gjort de senaste tre åren på Välkommaskolan i Malmberget. Jag måste säga att de tre åren har varit händelserika, med både bra och dåliga nyheter. Men jag är ändå nöjd med mitt. Nu är jag klar och det här var de sista orden ni kommer få läsa på denna sida skrivna av mig. Kanske kommer det några få ord till, men det är bara några få, för jag är färdig och lämna plats för nästa årskull som ska börja på en ny kula på denna skola. Ha det bra!

Johanna Karlsson

Jaha, snart är det jullov och vet ni vad det innebär? Jo, det innebär att vi treor här på skolan endast har en termin kvar innan vi måste bestämma oss för vad vi ska göra. Plugga vidare, jobba, resa? Jag kan ofta känna ångest inför framtiden. Jag vill läsa vidare, men vill jag göra det direkt? Det är det som är frågan. Jag vet inte om jag kommer att vara redo att lämna den här hålan som vi kallar hemstad, den är min bekväma zon. Samtidigt vill jag inget annat än att ta mig så långt bort som möjligt.

Jag är otroligt kluven när det gäller det här, för ett jobb är väldigt svårt att få häruppe, men som sagt vet jag inte om jag vill läsa vidare på en gång. Eftersom att jag har oturen att vara ett år yngre än resten av treorna (och det är här vi förbannar det faktum att 6-åringar får hoppa över en klass för att de kan läsa och skriva bra) så kommer jag inte ha hunnit ta körkort innan hösten. Det är ett stort skäl till varför jag inte vill börja plugga på en gång. Kortet är en av mina prioriteringar. Men vem vet, jag kanske har hunnit bli så inspirerad till att plugga att jag kan få körkortet att fungera samtidigt som jag studerar. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med mitt liv, men det känns skönt att jag har i alla fall en termin kvar att fundera ut det.

Ta vara på tiden, jag inser att jag inte har gjort det och snart är det slut. Men den här fjuttiga terminen vi har kvar tillsammans ska banne mig bli den bästa!

Emma

Julkänsla
Nu är det mindre än en vecka kvar till jul men trots allt pynt som finns överallt kan jag inte säga att jag har någon särskild julkänsla. Annat var det när man var liten och julen var riktigt speciell, man började tjata redan i början av november om julpynt och hela december var som en enda lång väntan. Då kan man ju undra vad det beror på, kanske var det för att man fick en adventskalender med paket varje morgon vilket skapade mer känsla, eller så berodde det helt enkelt på att man var yngre.

 Jag tror att julen var mer spännande förut eftersom man var hela släkten samlad, eller i alla fall en del av den. Nu är det många som har flyttat vilket gör att det inte blir samma stämning. Jag tycker i alla fall att det är roligare att fira tillsammans med andra än bara ens egen familj. Sedan tror jag också att allt eftersom antalet paket minskat, när man var liten fick man väldigt många paket medan man idag får kanske ett eller två. Visst är det kanske bättre att få ett paket med det man vill ha än att få kanske 10 som man inte vill ha men samtidigt försvinner känslan på något sätt. Det hör som till att man ska riva upp många paket och att det ska ta ett tag. Nu är julklappsutdelningen och öppnandet över på bara några minuter vilket jag tycker är tråkigt. Sedan tror jag också att det var lite mer spännande förr när man inte hade en aning om vad som fanns i paketen man fick utan att allt blev en enda stor överraskning, nu vet man i princip allt man ska få och det är kanske inte så kul.

 Det jag ville komma fram till är att julen var bättre och mysigare förut.

                                                                                                                                                             Malin

Lovet, Vad gjorde ni? Jag sysselsatte mig med att åka på läger i Skellefteå. Jag hade en underbar helg med många mysiga lägerkvällar och så vidare. Det var ett stort läger som kallas Mittpunkt med ca 300 anmälda. När vi anmälde oss så fick vi alla välja våra egna spår att gå efter och hörnor som var en gång på alla fyra dagar. Jag valde spår 1, det var körsång. Spåren fick vi ha en gång varje dag, och sista dagen fick vi uppträda med vår kör. Vi fick välja 2 hörnor en för torsdagen och en för fredagen. Jag valde Salsadans på torsdag och att spela rockmusik på fredagen. Det var bara några exempel om vad som fanns att välja mellan. Vi träffade många nya vänner och hade trevligt med sång, dans och skratt. Men sen finns det också många som lätt kan bli irriterade över småsaker på grund av den dåliga sömnen. Vi sov på Anderstorpskolan i klassrummen och jag och en kompis bestämde att vi skulle dela på en madrass. Ni vet sådana tjocka madrasser som blir som en säng nästan när man blåst upp den. Hon hade ingen bredare än en 90:s så vi var tvungen att dela på den. Vi kommer fram och blåser upp den och gjorde allt färdigt, bäddade och vi la oss ner för att sova. Men vad händer? Jo vi vaknar upp på golvet båda döda i ryggen och helt slut. Madrassen hade fått ett hål och pyst ut luft hela natten, det *ironiskt* bästa med det hela är väl att min kompis har varit med om en olycka och skadat ryggen. Så hon hade problem att ta sig upp därifrån. Vi satte igång madrasspumpen så att det kom in lite luft i den så att hon kunde ta sig upp. På dagen tog vi en promenad till Jysk och köpte en ny, en dubbelmadrass den här gången. När vi kom tillbaks till rummet satte vi igång den och när den var uppblåst la vi oss och vila innan vi skulle gå till våra hörnor. För att citera mina ord ”Jag har dött av sömnbrist och hamnat i himmelriket.”

Vad är det med dessa luftmadrasser? Men jag är glad att det fanns en ny på Jysk, och dessutom att det inte var så himla långt till Jysk även om det kändes som det just då.

Johanna

Vad gör man när något är fel och ingen gör något åt det, ingen hjälper till?

Fel, fel, fel. Innan sommarlovet blev jag chockad när jag såg betygspappret. Jag hade fått streck i idrott. Vad gör man då? Jag kollade upp om jag hade gjort allt jag var tvungen att göra, och om närvaron var okej. Det enda problemet var, jag hade gjort allt och närvaron var bättre än en kompis som hade G. Vad gör man då? Jag gick till läraren och frågade honom om det var något fel. Han tittade efter och såg att jag inte hade lämnat in det sista arbetet och det var det som var problemet. Jag hade skickat in mitt arbete på hans mail dagen då det skulle vara inne. Men han hade inte fått det. Jag tänkte att det var okej, jag kunde ju alltid skicka det igen. Jag åkte hem och skickade in det igen till samma adress, och jag lämnade in det och förde över ansvaret på läraren så att jag kunde gå på lov. När jag kom tillbaks till skolan stod det kvar ett streck, jag gick till läraren och kollade om det inte hade fungerat eller något. Han sa bara att han inte visste och att han inte hade fått det arbetet. Jag blev sur, han hade inte gjort ett enda piss. Jag gick till rektorn och klagade och fick i uppgift att skicka in arbetet till hennes adress. Jag gjorde det och väntade på svar. Väntade i en vecka som blev en månad. Inget svar. Ingen sköter sitt arbete på skolan och jag gick till min handledare som började göra något. Han tog tag i det hela och det var skönt. Vem annars hade gjort något på den här skolan? INGEN! Det värsta med det hela var att jag inte hade fått någon varning. Ingen varning om  streck.

Johanna Karlsson

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att Facebook är den första sidan jag loggar in på när jag går in på internet. Man måste ju faktiskt uppdatera sig för att veta vad ens vänner och bekanta har för sig och vilken hårfärg de egentligen är, ni vet vilka test jag snackar om. Om man nu inte pratar med dem i det riktiga livet. Vi människor har blivit så pass bekväma, så det är betydligt enklare att skriva in sin e-mail och sitt lösenord i rutorna, än att ringa upp flera personer. På direkten så får vi reda på vad exempelvis lilla Kalle gör/har gjort/ska göra.

Kan man precisera Fejjan/Fejsis som sin bästa vän? Okej, bästa vän är möjligen inte det bästa man kan kalla sidan, men en sån där vän som man får höra allt skvaller ifrån. För det första, vi får veta det mesta från sidan, bara man har de rätta kontakter på sin vännerlista. Som vissa kanske är alldeles för vilda i, genom att lägga till allt och alla som kikar upp i ”personer du kanske känner” så att man har över 600 kontakter. Är det inte vilka som blivit tillsammans så är det de snaskiga bilderna som finns upplagda så att man kan göra sig en egen uppfattning av och sprida vidare det man själv såg, faktiskt med sina egna ögon, men kanske lite extra kryddat! Då har vi kanske veckans ”snackis”, great!

Istället för att tänka själv vilket yrke man ska satsa på, vilken hundras man ska sikta in sig på när man ska köpa valp eller kanske vilken färg man passar bäst i så kan man göra massvis av olika test som går på kanske 5 minuter. Hur resultatet nu blir är en annan femma, men bekvämt kan det faktiskt vara om man är lat. Great igen!

Fast lite skrämmande är det när ens lärare och släktingar från den äldre generationen kommer fram i samma funktion som jag skrev om tidigare. Liksom, är det rätt forum? Svaret på det är nog faktiskt ja, man ska nog inte likna Facebook med Lunarstorm och allt man har använt genom åren.

Well, jag hade nog kunnat argumentera fördelarna med Fejjan ganska så länge. Tyvärr, så skulle det nog gå lika lätt att ta upp nackdelarna med, som egentligen är invävt i den här texten fast vänt till det goda. Jag avslutar trots allt med länge leve Facebook och frågan: Blir man socialt handikappad om man använder Facebook eller blir man det utan?


Tummen upp!

Nathalie Olausson

Ja, är det då man börjar komma in i depressioner? Alla gnäller. Illamående. Skolan. Eller är det bara jag? Hösten är vacker med sina gula löv som ligger efter backen och prasslar under tygskobeklädda fötterna, men vad döljer sig därunder? Hundbajs kanske?

Vackra bilder, men vad döljer sig bakom. Alltid är det något. Något som förstör ens vackra sommardrömmar. Eller? Finns det någon som inte upplevt detta? Sommaren, alla vackra och ljusa soldagar, sen kommer skolan, hösten och mörkret och kylan.  

Kylan dyker alltid upp på något sätt och man kan inte undkomma den. På något sätt når den en. Antingen som en kyla inombords, eller en fysisk kyla. Inombordskylan besöker mig på hösten väldigt ofta, varför? Ja, mörker, skolarbeten och så vidare med personliga erfarenheter. Men alla är vi olika och för vissa kommer ingen kyla som fryser ner en inifrån och ut.  

Jag tror att mörkret drabbas oss alla, någon gång. Inte mörkret som kommer under natten. Utan mörkret som äter upp en i endast en tugga. Ett mörker som följer efter en och äter en som när man är som svagast, ett mörker som gör att man sjunker och där ligger man och tror att man aldrig kommer att ta sig upp. Men det gör man så småningom, Ljuset kommer och hjälper en upp. En händelse som gör en glad. Hjälper en att bli hel. Men jag vill bli hel nu. Jag tar Karlssons klister och sätter igång.

Men som sagt några gånger efter regnet kommer solen alltid. Någon gång.

Johanna Karlsson, SP07M

Har du någon gång stött på en person med taskig attityd, någon som tar all uppmärksamhet så fort den kommer in i ett rum, en person som så fort den öppnar käften säger något för att få andra att må dåligt, en person som tror jorden kretsar runt denne, en person som får ditt huvud att kännas som bly, ditt humör och självförtroende att sjunka till botten? Du har antagligen fått en energitjuv på halsen.

Jag började fundera över dessa människor, googlade upp det och fann att det kallades energitjuvar. När jag tänker efter har jag stött på en hel del energitjuvar genom åren. Kanske har jag varit en själv. Jag har bara inte märkt vad dessa personer var för något, bara att jag blev helt slut i hela kroppen av att vistas i samma rum som dem. Jag har stött på inte bara en, utan säkert ett tiotal personer som visar detta syndrom. När jag läste om dessa energitjuvar slog det mig att de finns överallt, det kan vara en släkting, en arbetskompis eller en vän. Alla har någon sorts energitjuv i sin närhet, tragiskt men sant. Alla energitjuvar behöver inte vara öppet elaka och nedvärderande, det räcker med att de bara bryr sig om sig själva och deras eget ego.

Energitjuvar är oftast väldigt självupptagna personer, sådana som bara ser till sina egna behov och viljor. En sådan tjuv vill alltid bestämma, ifrågasätta och ha sista ordet. Energitjuvar lever på energi som skapas av att trycka ner andra personer psykiskt. Lyckade de få in en fullträff får de en kick som de njuter av, de återkommer oftast för att stjäla mer. Stöter en energitjuv plötsligt på kritik och motstånd blir de bara ännu mer elaka och arga. Man känner igen dem genom att de alltid anser sig vara och veta bättre än andra, och de har aldrig någonting positivt att berätta om andra människor. Jag kan helt klart relatera till detta, hur ofta har man inte träffat någon som bara pratat om sig själv och fått en att känna sig som luft? Hur i hela friden tänker dessa människor, skäms man inte över att bara prata om sitt eget ego? Jag skulle tycka det var pinsamt, vem vill höra om mina problem och krämpor hela tiden? När blev de plötsligt ocoolt att vara en god lyssnare?

Varför blir vissa människor så här då? Antagligen har de vart så hela sitt liv, kanske haft en taskig barndom eller alltid fått precis som de velat när de var små och sen när de blir vuxna får de en chock av att komma ut i den riktiga världen. Jag skulle vilja påstå att dessa personer har en psykisk störning. Hur kan man bete sig så svinigt mot andra? Allt handlar om att ge och ta i alla relationer, var sig de handlar om vänner, familj eller kollegor.

Hur hanterar man en energitjuv, hur blir man av med dessa jävliga parasiter? Dessa människor är oftast ofrivilligt i ens närhet, personer som helt enkelt inte går att bli av med. Det hjälper knappast att tala om för denna person hur taskig attityd denne har, han/hon lär bara bli mer förbannad och krävande. Som om mitt sjunkande självförtroende, värkande huvud och tunga kropp inte vore nog. Proffsen säger ofta att man ska skriva ett brev till personen man stör sig på, och sedan inte skicka det. Men vet ni vad, jag funderar på att klistra på femtusensexhundra frimärken bara för att vara jävligt säker på att det kommer fram.

Jossan SP07M
              

Alla har väl någon gång drömt om att bli superhjälte som Batman, Superman eller varför inte någon av de onda. Tänk att få vara en av dessa personer för en dag, vad skulle man använda tiden till? Rädda världen? Ha kul eller kanske göra livet surt för någon eller några. Det är upp till var och en att bestämma.

Men sedan kommer ju det andra problemet, vilken superkraft man skulle välja om man fick ta vilken man ville. Skulle man ta kraften att kunna flyga? Kraften att stanna tid, odödlighet eller något farligt. Jag själv hade nog valt kraften att kunna flyga bara för att få prova på det, men samtidigt hade jag velat ha något som kunde vara farligt för andra människor. Eller kanske förmågan att byta form för att kunna vara precis den jag vill för en dag, se ut som jag vill och samtidigt kunna byta efter tillfälle. Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag hade kunnat välja endast en kraft utan hade hellre velat ha lite av allt så det här med att ha krafter för en dag är nog ingenting för mig eftersom det skulle vara omöjligt att välja. Men skulle jag få chansen skulle jag nog ändå välja flygning eftersom det var det första jag kom att tänka på.

                                                                                                                                                                                          Malin SP07M

Vem vill vara en trea nu? Säkert önskar många av oss att vi var en trea nu och att studenten är nära. Slippa komma tillbaka till skolan till hösten och få börja arbetslivet, det riktiga livet. Men tänk efter ordentligt, är det så himla underbart att sluta skolan? Det ställs högre krav på dig, du ska ha ett arbete & leva hela jädra vuxenlivet. Inte svamla omkring och skolka var och varannan lektion. Lågkonjukturen är här och jag är glad att jag får avnjuta ett sommarlov till, o ett år till på denna skola. Nej, jag är inte avundsjuk på er. Eller jo, kanske lite ändå... Jo, jag är avundsjuk.

SoMmArLoV - SoMmArLoV - SoMmArLoV

Emmelie S2M

Ja, alla vet vi ju att det snart är sommarlov, och om ni inte visste det så vet ni det nu. De där sköna dagarna då man inte har något att göra som blir förstörda av sommarjobbet om man nu får något med tanke på pengaproblemen vi har nu för tiden.

Jag vet själv att jag får arbete i sommar, men det är ju mitt vanliga jobb som stressar upp mig lagom efter skolan. Då man inser att man har en läxhög som är större än en själv men man kan inte börja minska ner den eftersom man måste jobba, men jag klagar inte jag får ju pengar i slutet av varje månad. Men snart är det slut med läxor och stress, för det första så åker man utomlands och får lite lugn inom sig innan sommarlovet och sedan är det sommarlovet som kommer och säger hej till mig, med sitt gröna ansikte skinande med sol och blomdoft. Visst blir man bara lycklig när man tänker på att snart är den här och sen kommer nästa år då man ska tillbaka till den skolan man sprungit ut av skräck ifrån. Men sen finns det ju också vissa positiva saker med mitt sommarlov i varje fall och det är att jag fyller 18 år. Wiiihoooo, i sommar blir det party. Men jag vill också passa på att gratulera alla andra födelsedagsbarn som fyller år i sommar. Man längtar verkligen efter den där sommaren där man kan springa omkring i bikini och sola och bli brun, eller hur? Ja, sen kan det ju också komma de dagarna som det bara regnar hela dagen. Vad gör man då? Springer ut i regnet och blir blöt? Det är mitt förslag, men i och för sig så är jag så lycklig just nu så att jag skulle vara glad över vilket väder som helst förutom snö. Men ha ett bra sommarlov allihopa!

Johanna Karlsson
SP07M

Någon annan än jag som har fått åldersnojja? Man blir bara äldre och äldre och det lär inte stoppas tills man dör, men en av de stora åldrarna man väntat på i hela sitt liv är 18 år, då man blir vuxen, man tar det stora steget till verkligheten. Jag säger grattis till alla som fyller arton nu. Men själv har jag lite åldersnojja, jag fyller år i Juli men ändå så känner jag att jag inte vill bli äldre inte riktigt ännu, visst jag kan ta körkortet och göra allt det roliga man får göra när man är arton men jag vill inte ha ansvar. Ge mig inte en massa ansvar för jag vet inte om jag klarar av det, jag vill vara barn så länge som det går, och det är väl i några månader sen fyller jag den ålder man drömt om sen man var liten, jag ville verkligen bli vuxen så att jag fick göra som jag ville.

Det är inte bara det att man får at körkort, man får tatuera sig vilket är riktigt populärt just nu. Många på skolan har tatuerat sig tillsammans med deras artonårsdag. Nje, men nu vill jag bara INTE ta steget över till vuxenvärlden. Kan man inte bara få körkort och gå på krogen utan att bli gammal. Man ska inte ha åldernojja när man fyller arton, den ska inte komma förrän om 22 år. Vi är inte gammla ännu, men vi får ta mer ansvar och vi blir klassade som vuxna, vi får betala mer när vi ska in på en nöjespark eller bara ta bussen.

Vi lär ju inte heller förändras mycket bara för att vi blir äldre, eller? Gör man det? De flesta som jag känner har inte förändras bara för att det tagit steget över. Men men vad vet man. Jag försöker bara se saken positivt men ändå så kommer jag bara till den delen där man måste ta ansvar, där man måste vara vuxen och det finns inte tid för att leka och det finns inte tid för att få vara barn.

Jag tror dessutom att vi som ungdomar har förkastat våran barndom med att försöka vara "coola" där det var löjligt att vara barnslig och man trodde att man var vuxen om man bara satt och stirrade upp i taket. Men det är så världen ser ut, går det att ändra? Går det att ändra på barnen så att de får leva som barn så länge de är det. Det gjorde inte jag och jag ångrar det.

Nu fyller vi arton och ger våran barndom till det förflutna, men det betyder inte att man inte kan vara barnslig för det.
Men nu ser vi inte tillbaks och hoppas att framtiden blir bra. 

Bloggning

En blogg, en sida på Internet där folk delar med sig till allmänheten om vad dem ätit till frukost, hur många gånger dem byter sockar, hur många latte dem druckit idag, hur länge dem har legat i solariet eller vad som står på deras att-göra-lista och så vidare, och så vidare... Ni vet vad jag pratar om, antingen har ni en själv eller så läser ni minst tre.

Okej, först kan jag ju börja med att erkänna att jag själv läser en hel del bloggar varje dag, it's a drug! Men vars dök alla bloggar upp ifrån mitt i allt? För, låt säga fyra, fem år sedan hade en vanlig svensson knappt en susning om vad en blogg var. Jag kom ihåg att jag hörde ordet på tv en gång, forskade inte mer i det, men helt plötsligt fanns dem där! Alla pratade om bloggar och varenda jäkel gick och skaffade sig en också.

Allvarligt talat så förstår jag inte grejen, nu pratar jag om de personliga bloggarna där folk skriver om sitt privatliv. Enligt mitt tyckte borde man ha ett ganska stort ego och vara riktigt säker på sin sak om man skaffar en blogg. Jag hade aldrig haft självförtroende nog att skaffa mig en, vem fan vill läsa om mig liksom? Vad är det för psyko som bryr sig om vad jag har ätit till lunch, när jag har varit på gymmet eller vilka skor jag har köpt på rea. Fast trots detta då är det ändå ganska intressant på något vis, jag VILL läsa om folk privatliv, få gotta sig lite sådär, även om jag inte gärna erkänner de.

Fast sedan förstår jag inte dem här som skaffar sig en blogg och sprider adressen till allt ifrån vänner till fiender, men sedan så uppdaterar dem ungefär en gång i halvåret, det räcker väl inte! Har man nu gjort sig besväret att skaffa en blogg så får man väl ändå lov att offra sig lite och uppdatera den i alla fall minst en gång om dagen, vad är det annars för vits? Sedan så finns det ju också dem som godkänner kommentarerna innan de publiceras, vad är det för svammel? Har jag en blogg så får jag väl tåla lite kritik också, varför sitta och bara publicera kommentarer som "söt", "ha en bra dag", "snygg" osv., det är väl inget kul. Nä, skärpning!

Även om jag inte har en egen blogg så förstår jag i alla fall en sak och det är att blogg designen måste se snygg ut. Men den tanken verkar inte ha slagit alla. En blogg borde innehålla en snygg header och en trevlig ej-irriterande-ögonstickande färg som bakgrund, jag vill inte läsa en blogg som är helt svart eller helt vit, det är inte kul!

Och till sist så har vi ju dem som inte borde ha en blogg, de som har sina bloggar lösenordsskyddade, varför?! Då kan man ju lika gärna skriva i en vanlig dagbok om ingen annan får läsa de. Då har man verkligen missförstått hela grejen med bloggning. En blogg är ju till för att alla ska kunna ta del av ens tankar och åsikter, vill jag hålla de hemliga kan jag ju lika gärna köpa en gammal hederlig bok med lås och nyckel. Rätta mig om jag har fel.

Även om jag tycker bloggar är en himla onödig och egoistisk uppfinning så måste jag trots detta ändå läsa dem, bara för att jag är så förbannat jävla nyfiken.

Hur kommer det sig att man aldrig har pengar kvar i slutet av månaden, hur mycket man än jobbar och sliter. Okej det kanske jag inte gör, men det verkar som att man jobbar och jobbar och sedan räcker pengarna ändå inte till. Varför är det så? Har det något att göra med att vi slösar alldeles för mycket pengar på onödiga saker eller har priserna stigit extremt på sista tiden?

Men vad är det då som räknas in i kategorin "onödiga" saker? Det är något som vi alla har olika uppfattningar om. Till exempel tycker inte jag att en jacka som kostar flera tusen är en onödig investering om jag vet att den kommer att användas i flera år men om det däremot är något som jag kanske använder någon enstaka gång tror jag att det skulle kännas ganska hemskt att slösa så mycket pengar. Men det är bara min teori och alla prioriterar olika så det finns egentligen inget svar på vad som är onödigt eller inte.

Men vad går pengarna till egentligen om man inte köper något dyrt?  Jag tycker att mina inköp mest består av småsaker som inte borde ha så stor betydelse på ekonomin men nä man väl börjar tänka inser man faktiskt att alla småsaker tillsammans blir en rätt stor summa som man inte lägger märke till från början och helt plötsligt har man slut på pengar. Det kanske var den där fikan en dag som helt gjorde att kontot tömdes, eller det där sminket som egentligen var helt onödigt men som kan vara bra att ha någon gång.

Nu när det dessutom verkar vara svårt att få jobb på grund av finanskrisen kommer säkert inte bara min, utan många andra människors ekonomi att få lida lite mer än vanligt.

Vad är det som kommer att hända egentligen, efter att man gått ut skolan och inte längre har något att göra? Den frågan har jag funderat på ett tag nu och för vissa kanske framtiden redan är bestämd och man vet precis vad man ska göra efter skolan, men för de flesta inklusive mig som inte har någon aning om vad som kommer att hända känns nog tiden rätt knapp. Man ser och hör dagligen 3:orna prata om vad de ska göra till hösten om vilka som ska läsa vidare och vilka som ska börja jobba.

Men saken är den att om man har valt att gå ett studieförberedande program som jag gjort finns det nästan inget annat alternativ än att plugga vidare eftersom få anställer personer utan speciell utbildning, men det beror förstås också på vad man vill jobba med. Är det till exempel så att man har tänkt börja jobba i affär kanske inte en vidareutbildning är nödvändig, men jag tror att många ungdomar idag vill satsa högre och försöka få ett jobb som ger bra betalt och som man gillar.

Det känns ganska hopplöst när man vet att efter 12 år i skola har man ännu flera år framför sig innan man får göra det man vill. På ett sätt verkade det vara bättre förut då man inte ens behövde gå mer än 9 år i grundskola innan man fick ett jobb och då gymnasiet var något som bara var ett plus i kanten. Men tyvärr är det inte så det funkar längre och därför finns det inget annat att göra än vidareutbildning om man ska kunna bli det man har som mål. Men det finns ju faktiskt ett plus i det hela och det är val att man har en bra anledning att flytta härifrån efter 3:an :D.

                                                                                                                                                                                            Malin SP07M

För det första så tycker jag att det är väldigt intressant att se hur modet kan påverka oss på så många sätt och även inspirera. Mode är något som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas så länge vi lever och det tycker jag är jätte bra, men mode betyder inte att alla ska gå omkring i likadan kläder och se likadan ut, för hur hade det annars sett ut? Mode för mig handlar om att man ska kunna skapa sin egen trend. Men Modet har även sin mörka sida, det kommer alltid att påverkar oss människor på ett negativt sätt, för tyvärr så har vi alldeles för många fördomar och dömer människor bara på grund av t.ex. hur dem klär sig. Men varför ska man döma människor av hur dem klär sig för det är fel, eftersom klädstilen inte är det enda som säger hur personen är inombords. Modet förändras hela tiden genom åren men som sagt så kommer mycket av det gamla tillbaka som från förr i tiden som 60 - 90 talet. Modet ändras oavbrutet varje sommar som vinter så var beredd för snart kommer vi väll att gå omkring i rymddräkter, haha. Men kom ihåg att man inte blir en bättre människa eller mår bättre bara för att man har dyra märkeskläder. Stå på dig och klä dig som du själv vill!

Jag sitter på bussen från malmberget, på väg till Gällivare. En halvtimme att åka och snabbt hamnar tankarna på andra håll. Jag kommer ihåg när man var liten, då var allt så lätt, du fick i princip allting serverat på ett silverfat. Du slapp överbelasta din lilla hjärna med en massa läxor, för då var det bara kul med läxa, och framförallt slapp du alla problem.

Jag kommer ihåg när man fyllde 15 och man tyckte att man var jättestor. WOW. Då har man bara hela 9: an kvar och resten av gymnasiet, du hinner lära känna och tappa kontakter med ett flertal människor under den lilla tiden, och för att inte snacka om killar. Hur många kommer du inte hinna bli sårad av? Visst, jag drar alla över en kant som jag fått höra ungefär 10 000 ggr men tills ni bevisat att jag har fel så ändrar jag mig inte.

Fast jag skulle nog helt klart säga att hellre yngre än äldre. Tänk själv när du börjar närma dig 40, 50 snåret. Lite små rynkor börjar komma och du börjar troligtvis bli senil, kan då säga att min senilhet redan har kommit, men okej, jag ska inte tänka så negativt, du kanske får dig en fin svart rullator sen med flames på och det är ju ändå rätt häftigt och du lär ju vara den coolaste tanten/gubben i Gällivare.

Men vet ni? Nu börjar jag närma mig min busshållsplats och det är dags för mig att kliva av, mina tankar får sluta här men jag kan lätt säga att jag väljer att vara så där överexalterad över min 18-års dag för vad är egentligen de roliga sen? Din 40-års kris kanske och självklart rullatorn, om du lyckas få dig en sån vill säga.

Isabelle H SP07M

Bloggar har under de senaste åren blivit nästintill obligatoriskt för yngre människor; nästan alla skriver eller läser dem. Bloggandet kan självklart ha sina fördelar; titta bara på storbloggarna Blondinbella, Kenza och Stina-Lee, de kan gott och väl leva på sina bloggföretag då de tjänar tillräckligt mycket genom att ha annonser på sina bloggar osv.

De stora bloggarna som når ut till flera tusentals människor varje dag har stor makt; genom ett inlägg kan de skapa hysteri kring ett klädesplagg då många ser upp till dem och vill vara och se ut som de gör. De kan även få ut sina åsikter till hur många människor som helst, och det kan självklart leda till att läsarna tycker som bloggaren själv. På grund av att de har så stor makt kan de även påverka läsarna negativt; till exempel genom att skriva om utseende och andra saker som kan få läsaren att bli mer osäker i sig själv.

Förutom pengarna kan bloggandet leda till jobberbjudanden, medverkan i TV m m. Men på grund av att man blir en offentlig person har många bloggare blivit trakasserade av läsare. Till exempel Blondinbella som fick en flaska kastad mot sitt huvud. Bara för att man är kändis, betyder det att man ska behöva stå ut med sådana saker? Från början var bloggandet oskyldigt och ett ställe att skriva ner sina tankar på, men det har med tiden blivit mer allvarligt. En bloggare kan bli förföljd, verbalt trakasserad och till och med attackerad av läsare just på grund av att de skriver en dagbok på Internet.

För det är ju det bloggen egentligen är, en dagbok.
 

Emma Rindelöv SP07M

Alla känner vi väl till det förr så populära PC-spelet The Sims. De flesta har nog suttit hemma och spelat det timme efter timme. Jag var ett riktigt fan av The Sims. Nästintill varje dag efter skolan placerade man sig framför datorn och tog hand om sin "familj". Det finns egentligen inga bestämda mål i The Sims. Istället uppmuntras spelaren till att göra val och förbinda sig i en interaktiv miljö. Varje beslut som tas har stor inverkan på spelets gång. Det viktigaste syftet är att man ska kunna organisera simmarnas tid för att hjälpa dem nå sina personliga mål.

Jag började på något vis fundera kring det där med datorspel. Alla känner vi nog någon gång att vi bara vill ligga ner och låta allt vara. Alla beslut i ens vardag gör att man ibland känner att man vill ta en paus från allt. Jag började då tänka på hur det kan vara att leva i ett dataspel för ett tag. Ett dataspel som tillexempel The Sims. När ekonomin kärvar skriver du bara i en kod, t.ex. klapaicius;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;! Behövs det mer pengar så upprepar man bara "fusket". Det hade verkligen gynnat oss fattiga studenter. Tänk er själva, att ha en person som styr en. Du lever som i en dimma och det enda du vet är det du blir tillsagd att göra. Du tänker aldrig, du funderar aldrig. Något styr er och gör så att ni gör de rätta sakerna på rätta tidpunkter. "Get a job", Jaha då styr du kosan mot brevlådan och plockar upp den där tidningen. Sen klickas det bara runt och så väljer du jobb. Tjipptjopp, så var det avklarat. Inga knepiga jobbintervjuer och svåråtkomliga arbetstjänster. Lära känna folk är något som är lätt som en plätt i Sims. Du pratar bara lite, sen får du diverse poäng och sen mitt i allt gillar personen dig. Är du dessutom rädd att inte hitta kärleken? Du kan bara bli klicka vidare och 3 sekunder senare är ni gifta och kära. Låter det inte underbart? Allt handlar bara om att den som styr dig väljer ut någon som du befalls att prata med och sen ska ni blir kära, vilket ni blir när ni pratat ihop tillräcklig med poäng. Du får välja namn på dig själv, utseende och så vidare. Det går alltså inte att bli missnöjd. Låter till viss del som ett perfekt liv? Jag vet inte vad ni tycker, men jag hade kunnat leva i ett dataspel. I alla fall för en dag eller två. Sen vill jag nog tillbaka till det vanliga livet. Livet som inte alltid är en dans på rosor.