Ja, är det då man börjar komma in i depressioner? Alla gnäller. Illamående. Skolan. Eller är det bara jag? Hösten är vacker med sina gula löv som ligger efter backen och prasslar under tygskobeklädda fötterna, men vad döljer sig därunder? Hundbajs kanske?

Vackra bilder, men vad döljer sig bakom. Alltid är det något. Något som förstör ens vackra sommardrömmar. Eller? Finns det någon som inte upplevt detta? Sommaren, alla vackra och ljusa soldagar, sen kommer skolan, hösten och mörkret och kylan.  

Kylan dyker alltid upp på något sätt och man kan inte undkomma den. På något sätt når den en. Antingen som en kyla inombords, eller en fysisk kyla. Inombordskylan besöker mig på hösten väldigt ofta, varför? Ja, mörker, skolarbeten och så vidare med personliga erfarenheter. Men alla är vi olika och för vissa kommer ingen kyla som fryser ner en inifrån och ut.  

Jag tror att mörkret drabbas oss alla, någon gång. Inte mörkret som kommer under natten. Utan mörkret som äter upp en i endast en tugga. Ett mörker som följer efter en och äter en som när man är som svagast, ett mörker som gör att man sjunker och där ligger man och tror att man aldrig kommer att ta sig upp. Men det gör man så småningom, Ljuset kommer och hjälper en upp. En händelse som gör en glad. Hjälper en att bli hel. Men jag vill bli hel nu. Jag tar Karlssons klister och sätter igång.

Men som sagt några gånger efter regnet kommer solen alltid. Någon gång.

Johanna Karlsson, SP07M