Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte någon sätter fart? Nä jag börjar faktiskt undra. Våren började jättebra, det var som att det blev sommar på en gång. Sen började det snöa och ville inte sluta. Idag så har det snöat och haglat, men nu är det sol. Men hur länge då? Det kommer säkert hinna bli snöoväder minst en gång till innan sommaren bestämmer sig för att komma hit. Räcker det inte med att vi vanligtvis har dubbelt så mycket snö och vinter än vad södra Sverige har? Nej då, inte. Jag längtar efter att få gå i klänning och högklackade skor och kunna sitta ute på kvällarna och grilla. Men nu börjar jag ärligt talat undra om man inte måste gå i stövlar eller vinterkängor på balen. Nej, peppar, peppar. Nu tycker jag att det är dags för solen att sprida sina varma strålar över oss här i norrland så vi inte fryser fast it!

Stina E

Nu på senaste tiden hör jag och ser mer folk som ska eller har börjat gå på någon av alla dieter.
Jag har en liten fundering... Varför utsätta sig själv både fysiskt och psykiskt för detta vansinne?

Visst, man blir smal av det... På kort tid. Men vad blir skadorna? Man blir svag framför allt! För vad är det första som försvinner när man slutar äta? Jo det är musklerna, inte fettet. Facts.
Dessutom blir man trött och irriterad, man blir okoncentrerad och... Hungrig? Kan jag tänka mig. Jag själv har aldirg dietat, men jag kan föreställa mig hur hungrig man ska vara av att bara dricka måltidsersättning typ tre gånger om dagen, t ex... Som t ex Nutrilett.

En diet som blivit mer populär den senaste månaden bara(!) är soppdieten (som du kan läsa om i denna månads nummer av Lasta Fetah). Hmm tänker jag, soppa är väl rätt ok. Det är ju åtminstone mat. 
Men det finns folk som gått ner 7kg på en vecka av denna diet. Hälsosamt? Knappast.

Jag kan rent utsagt säga att jag blir irriterad på folk som ska envisas med att gå på diet efter diet. Det har ju trots allt ingen långvarig verkan. För så fort du börjar äta normalt igen går du upp igen, i fett. Musklerna måste du träna tillbaka.
Tänk på det ni alla som går på, eller vill börja gå på en diet av något slag.
Och ja, jag vet, det är bal och sommar snart, men kom igen... Ät sunt och träna istället.

Stina Larsson

Vi har väl alla fått höra historier om hur våra föräldrar gick och köpte LP-skivor för att sedan spela upp i skivspelare. Vi, däremot, har haft cd-skivor större delen av vårt liv, men nu är även de på väg att försvinna. Visst tillverkas de fortfarande – så gör även vissa LP-skivor – men jag känner väldigt få människor som fortfarande köper cd-skivor och endast någon som uppskattar LP-skivorna.


Jag tycker att musik är en del av livet, och att bara ha musiken på datorn genom Spotify är inte att uppskatta det fullt ut, enligt mig. En del av upplevelsen när man upptäcker en ny låt är att köpa hem skivan, kunna sitta och bläddra i häftet som följer med och att bara kunna ligga ner och njuta av musiken. Jag har övertagit (halvt om halvt med lite våld) min pappas LP och CD-spelare, och även hans skivor. Att kunna plocka fram en LP-skiva, sätta in den i spelaren och höra det där knastrandet innan musiken börjar spelas, det är känsla i en kategori för sig.

Att nutidens musik skulle vara lika bra som dåtidens, det är rent svammel. Visst finns det band som inte säljer sin själ för att skriva trallvänliga låtar om ”bitches and hoes”, men det är bara att inse att det är trenden som går just nu, låtarna har oftast ingen riktig mening eller känsla, utan är bara till för att folk ska kunna dansa på krogen.

Min första fråga till någon ny människa är oftast; ”gillar du Bruce Springsteen? Inte det, nej. Mark Knopfler? Nehepp.” Visserligen håller Springsteen och Knopfler fortfarande på med sin musik, men hur uppskattade är dem för folk som inte redan är deras fans? Det är som om det skulle vara pinsamt att lyssna på något annat än det som spelas på MTV just nu. Löjligt. Istället för variation spelas Lady Gaga, Beyoncé med flera om och om igen. Jag ska inte säga att jag inte gillar sådan musik också, men, även om jag inte har upplevt 60- 70- och 80-talet själv, så var det bättre förr.



Emma Rindelöv

Få har väl missat när Mr T promotar World of Warcraft i reklamen som gick konstant på tv för några månader sedan. Jamen det är ju skitbra, försök snärja in fler människor in i spelets värld. Att man blir beroende av att spela, det är väl ganska självklart om man gör det nog ofta. Det blir en rutin, och sedan känner man suget och då är man fast. Vissa har som argument när de spelar; ”men titta på …. (något random namn som ingen som inte är insatt i spelet fattar vem det är), han tjänar si och så många miljoner per år, bara på att spela WoW!” Visst, det finns några elitspelare, men hur många av de miljoner människor som spelar, kommer upp till toppen och till pengarna? Jag skulle svara - inte så stor procenthalt. Visst kan man ju spela för att det är kul, men när man blir beroende av spelet, att springa omkring och döda bossar, då kanske det är dags att avvänja sig? För att komma upp till toppen måste du i princip spela non-stop. Och det är nog dags att inse, bara för att några få människor får betalt så betyder det inte att du får det. Kanske dags att ge upp? Jag måste säga att jag är grymt less på WoW, många i min omgivning spelar det och jag blir bara ännu mer anti spelet ju fler jag ser som spelar det.


Vissa kanske spelar för att gömma sina känslor, för att slippa ta itu med det riktiga livet. Men det fungerar ju inte i längden. Visst kan man sitta inomhus och ruttna, och endast lämna datorn för att sova och äta, men hur roligt liv är det? Mitt tips till er som spelar WoW, Tibia eller något annat spel – försöka att avvänja er, okej?



Emma Rindelöv

Var och gjorde ett snabbt litet jobb igår!
Visste ni att det är hela 8personer som deltar på OS som har gått Gällivare skidgymansium?!
Hittills har vi två guld och ett silver, men det finns fortfarande många hopp kvar!

Marcus Hellner - längd
Charlotte Kalla - längd
Lina Andersson - längd
Magdalena Pajala - längd
Lars Lewen - skicross
Erik Iljans - skicross
Tanja Poutiainen - alpint
Markus Larsson - alpint

Längdisarna hade OS guld-fika för att fira de gulden Hellner och Kalla tagit, jag drog dit med kameran i högsta hugg, på plats var även SVT och NSD. Här kommer några av bilderna!

Lite smått o gott sådära!

/Nathalie Blom

Som alla borde veta vid det här laget har skolfiket stängt. Självklart på grund av att skolan inte har pengar att ha kvar det, för allt handlar ju om pengar. Jamen perfekt, ta då bort den sköna oasen som man kan ta en paus i mellan lektioner. Att gå från att alltid ha en kopp kaffe tillgänglig, till att se ett övergivet slagfält varje gång man låter blicken glida dit är inte det bästa.

Såvitt jag vet så älskade de flesta elever fiket, och många lärare också, och jag tycker att det är ganska självklart att man behöver ett sånt ställe. Att kunna ta en kaffe, sätta sig och spela kort, eller äta en av Gunillas underbart goda kycklingbaguetter var något man tog för givet, och sedan när vi fick höra att fiket skulle stänga tänkte man att vi i alla fall skulle hinna ta studenten innan det hände, men nejdå, här ska vi vara så snabba som möjligt att spara pengar. Jag tycker att det är otroligt dumt att stänga fiket. Dagarna innan det stängde fanns det namnlistor att skriva på, som krävde att fiket skulle få vara kvar. Och jag kan säga er att det var många papper där på disken. Men hur mycket hjälpte det? Inte ett skit.

Vad vi har nu? Ett övergivet Sarajevo. Inte ens en rutten kaffeautomat. 

Emma Rindelöv

Okej, jag vill börja med att säga att jag hatar vintern, jepp ni hörde rätt – hatar! Och varför hatar jag denna vita tid, jo det ska jag berätta…

Jag är så sjuuuuukt, satans, jävla (sorry för ordvalet, get use to it) less på vintern nu, den ger mig inte ett skit, fula kläder, stora kläder, obekväma kläder, kalla fötter, kalla händer, ja det är tamejfan kallt överallt ska ni veta. Jag kan allvarligt talat inte komma på en enda liten, pytte, minimal, positiv grej med denna gräsliga, ruggiga, iskalla, stela, rent ut sagt förjävliga årstid. Jag äger ingen skoter, jag åker inte skidor, jag är inte i fjällen, jag pimplar inte, jag gillar överhuvudtaget inte att gå utanför dörren på vintern. Gud vad jag lät torr och tråkig nu, men allvarligt talat, jag är ingen friluftsmänniska, det är fakta. Okej, julen är väl det enda bra med vintern, men den hade ju lika gärna kunnat infalla på sommaren, kanske en månad efter midsommar, perfekt. Eller vänta nu, då blir ju vintern ännu värre… Aja hursomhelst, vad har jag gjort för att förtjäna att leva på ett av världens kallaste ställen? Vad har jag gjort för ont?! Varför föddes inte jag i ett soligt Kalifornien eller ett stekhett Dubai? Why, why?!

Varför, varför ska det vara så sjukt kallt? Alltså om -10 är hemskt, vad är då inte -25? Det är inte mänskligt, hela min kropp förruttnar. Jag tror inte vi är gjorda för kyla, i så fall hade vi väl inte behövt klä på oss?

Och inte bara de att det är kallt, det är mörkt också, okej visst, jättemysigt, men inte dygnet runt! Är det mörkt och kallt samtidigt kan jag inte bli annat än aggressiv, visst jag är ofta aggressiv, men jag blir bitch x 2 på vintern, can’t help it. Dom som vet säger att det beror på d-vitamin brist, jävlar vilken brist jag har i så fall.

Inte nog med att det är kallt och mörkt, det är is överallt. Jag behöver väl ingen is! Is har man i Margaritas, inte på backen, det är ju livsfarligt. Och om man nu måste halka på den där isen, varför gör man inte det i sin ensamhet i någon gränd någonstans, nä du måste prompt agera psykfall-som-inte-kan-stå-på-fötterna mitt framför folk, du bara måste det.

Och så det allra värsta, snön! Finns det något värre? Nej trodde inte det. Du tar två steg fram, halkar ett steg bak. Du går positiv och glad i hågen ut med dina Converse, du märker att det inte var en bra idé. Du sminkar dig, går ut i det hääärliga vinterlandskapet, du kommer in som fucking Amy Winehouse herself.

Mycket gnäll här, men sån är jag.

Josefin

Jag fattar inte hur man kan ha så lite att göra och ändå inte få tiden att räcka till det man verkligen måste få gjort. Sedan undrar jag också hur fan man har orkat läsa massa ämnen i skolan under alla år när man helt plötsligt knappt orkar med två. Man kan lugnt säga att lovet inte kommer en dag för tidigt, inte för att ett kallt Sverige lockar speciellt mycket men man får väl lägga sig ner i en snöhög någonstans och låtsas att man ligger på stranden och steker och för att förverkliga känslan ännu mer kan nog en bikini vara ett passande klädval. Man måste ju hitta känslan, ska det vara så ska det.

Nu började jag tänka på saker angående krönikor, får man skriva vad som helst eller får man skit för det sen? Det hör egentligen inte hit men det är alltid en intressant fråga så den kan få stå med här i alla fall. Nu när jag ändå tappat tråden kan jag lika gärna fortsätta på samma spår, eller helt enkelt lägga av det här var ändå inte särskilt intressant.

En sista sak bara, jag har insett att det inte finns dålig musik eftersom varenda låt blir bra om man lyssnar på de nog länge, så det så.

                                                                                                                                                        Malin

Nyligen hade vi besök av en del högskolor och universitet här på Välkomma...
Meningen var att man skulle få en idé om vart man ska styra stegen då gymnasiet är slut. Vad händer om man inte vill plugga vidare direkt eller inte har en aning om vad man vill bli, när man bli stor?
Alla var superpositiva och propagerade för att man skulle välja just deras skola och linje. Så positiva att negativa människor som jag själv börjar tvivla på deras trovärdighet och tillslut inte vet varken ut eller in i virrvarret av valmöjligheter.
Jag vet att jag nog vill läsa vidare, men inte när, eller vad. Så vad händer med mig då? Måste jag söka mig till en annan stad för att få arbeta ett tag, eller finns det något här i samhället jag kan uppehålla mig med ett år eller så? Knappast, inte när man bor här.
Skriver man upp sig hos arbetsförmedlingen får man kanske a-kassa, men inte så troligt när man bor hemma, och så blir man utskickad på massa gratisarbeten man inte får mer än ett falskt löfte om jobb då praktiken är slut.

Hur ska man kunna se positivt på framtiden när allt handlar om pengar, pengar, pengar? När jag drömmer om min framtid ser jag sommar och solsken, glada miner, festivaler, resor, och andra minnesvärda stunder. Men då jag försöker se in i den verkliga framtiden ser jag inte mycket av detta. Sommar och sol kommer väl varje år, om inte den globala uppvärmningen säger stopp.
Men för att uppleva festivaler och åka på resor och göra annat kul behöver man pengar, ett jobb, gärna välbetalt. Eller möjligtvis ett studiebidrag och en tids intensivt sparande.

Framtiden är oviss och ett mysterium som ingen kan lösa i förtid. Det enda man kan göra är att förbereda sig för allt tänkbart, både bra och dåliga tider. Nu när jag tänker efter, är inte den framtid vi 3:or är på väg mot, lite som pensionen? Fast med mer spänning och utmaningar såklart, och färre rynkor!
Men principen är väl samma ändå, för sen, när vi löst gåtan med vad vi ska göra i framtiden, ja då är det inte högskolekataloger som dimper ner i brevlådan längre, det är papper om pensionssparande… Kanske låter jag lite deppig och lite pessimistisk, men verkligheten är inte till för fantasier och drömmar tyvärr. För om det vore så, så hade inte framtiden varit oviss och så enormt oroande.

För visst känns framtiden ändå lite läskig? Äntligen ska man stå alldeles själv och vara stor och klok och ansvarsfull och veta precis hur man ska leva sitt liv. För mig är framtiden en dunkel tanke, jag vet vad jag drömmer om, men jag vet inte vad som är realistiskt. Realistiskt, vilket tråkigt och fantasilöst ord! Jag vill då fortsätta drömma som när jag var mindre och trodde jag skulle bli rockstjärna med mina två bästa vänner. Tanken var väl inte så realistisk, men själva tanken väckte hopp och glädje.
Låt oss förändra framtidsvisionen. Låt oss göra den till det vi vill och låt den innehålla precis det vi önskar. Varför kan man inte behålla sina barnsligt hoppfulla drömmar även i den grymma verkligheten av val angående arbete, studier och boende?

Stina L

Att fylla 18, är det så härligt som alla säger? Är det verkligen så speciellt? Eller har alla som jag ångest för att om bara några dagar vara ännu ett år äldre?

Att få gå på krogen, köpa snus, folköl och cigg, det har väll alla drömt om. Ja det låter ju ganska fint, eller hur, men lessnar man inte ganska fort på att slösa varenda spänn på drinkar och cigaretter? Det är inte så roligt i slutändan i alla fall.

Allt detta ansvar, bil och körkort. Saker som man ska ha för att inte vara udda eller ute. Hälst så ska man ha lappen samma dag som man fyller år, för det verkar som att ingen har tid att fira utom på natten på krogen.

Snart efter 18, så kommer 20, och då så ska man ha alla yngre efter sig, jo, för att vet du vad? Då kommer man in på systembolaget. Och vem tycker inte att det är roligt att vara full bara för att man kan?

Men vad spelar det egentligen för roll hur full man är? Det kommer i alla fall att sluta med medelålderskris, motorcykel, och handkräm, för vem vill inte vara ung för alltid?

Så är det verkligen värt att slösa bort hela sin ungdom på fylla och cigg? Borde 14 åriga tjejer fylla bhn med papper för att se vuxen ut? Nej jag tycker inte det, jag vill vara liten igen. Om man tar det lugnt och andas, så kanske man får ut lite med av livet, jag förstår inte varför alla har så bråttom med att bli vuxna.

Stina E

Saknad av någon död

När någon i ens familj dör hur reagerar man då?
Självklart tar alla det olika beroende på hur nära man står personen i fråga.
Hade min mamma, pappa eller bror dött vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen hur skulle man orka stå upp?
Men när ens far/morföräldrar avlider hur reagerar man då egentligen?
Vad är egentligen det jobbigaste med att mista någon som står en nära?

Det jobbigaste tror jag är att just inse!

Att inse att människan är död,
att inse att du aldrig mer kommer träffa människan,
att du aldrig mer kommer få prata och skratta tillsammans med den
att du inte kommer kunna få den varma och kärleksfyllda kramen

Men hur inser man, hur får ska man kunna förstå just allt detta?

Jag tror att en sak som får en att förstå är att få höra av andra hur dom känner och mår, jag tror att det är viktigt att sörja någons bortgång tillsammans med andra som känner likadant. Men när just detta inträffar att man förlorar någon som står en närma så är det inte så lätt att förstå att det är viktigt att tala ut om det.

 Ni känner kanske nu att all text flyter ihop, men det känns ändå helt okej, meningen med texten är inte att ni ska kunna sära på allt. Meningen är att inse.

/Nathalie Blom

Nu har jag löst problemet på bloggen. med headern i alla fall. den ser för hemsk ut men inte värre än förut.


Johanna

Är det inte underbart att se tillbaka på det pågående året och se på alla de många fina stunderna vårt samhälle redan har haft? Alla gemensamma minnen man sent glömmer och alla de gånger folk har tänt ljus tillsammans under årets gång.

Det hade väl varit trevligt om det varit under en myskväll eller i syfte att fira någon. Tyvärr är det inte så, alla dessa tillfällen jag tänker på är tragiska, tyvärr.
Vad är det som händer med kära friska Gällivare? Har G:et i ”Gällivare på G” fått betydelsen Ghetto nu eller vad?
Jag har funderat fram och tillbaka på om jag trivs här i Dundrets skugga. Man kan se både det fina och det fula med att bo här. Vi har alltid nära till underbar natur, vi har alltid snöiga jular, slalomåkning nästan hela halvåret och hyfsat bra kranvatten. Och för att inte nämna den aspekten att det är nära nästan överallt i samhället, men det är på grund av den inte alls så stora arean...
Visst är det idealet för en harmonisk plats att växa upp i och fostra sina barn i? Det är ju så man resonerar, men idealen är inte alltid det som är bäst för alla alltid. Idealen bara ekar.

Jag kan blicka tillbaka bara två år och märka hur fort Gällivare har vuxit sig ur sitt fridfulla skal.
Kanske är det så att jag inte var lika uppmärksam då som jag är nu, och att jag därför inte kan erinra mig om diverse drogoffer, våldtäkter och överfall som har upplysts i media under den perioden jämfört med nu.
Hur är det egentligen att bo i ett harmoniskt samhälle? Jag vet då inte. Det är länge sedan jag riktigt kunde slappna av i Gällivare. Och kommunen tror att samhället kommer överleva?
Tillåt mig skratta lite åt deras blindhet. Lyssna på detta och känn efter själv om du har ens en gnutta hopp för Gällivare och Malmberget...
Malmberget faller sönder och hus flyttas, Välkomma tappar linjer och blir Lapplands gymnasium, det är bostadsbrist, samt svårt att få jobb, vilken ålder man än är i och vad man än har för utbildning här i livet. Nioåriga småtjejer blir utsatta för övergrepp mitt på ljusa dagen bara ett stenkast från skolan och drogproblemet sprider sig. Samtidigt som ungdomar inte har något som helst att fördriva tiden med och det ploppar upp fler och fler "skräpmats ställen".

Jag tänker tända många ljus i höst och vinter, men jag tänker inte tända ett enda ljus för fler tragiska händelser, det får väl vara slut på sådant snart? Jag tror jag talar för alla när jag säger att man behöver en ljus och glädjefylld framtid. Om man finner den här eller på annan ort är upp till var och en.
Jag har gjort mitt val och vet att jag inte kommer förbli Gällivarebo i framtiden. Det är ganska synd, för visst vill man kunna säga ärligt att man älskar samhället man lever i?

/Stina Larsson