Var och gjorde ett snabbt litet jobb igår!
Visste ni att det är hela 8personer som deltar på OS som har gått Gällivare skidgymansium?!
Hittills har vi två guld och ett silver, men det finns fortfarande många hopp kvar!

Marcus Hellner - längd
Charlotte Kalla - längd
Lina Andersson - längd
Magdalena Pajala - längd
Lars Lewen - skicross
Erik Iljans - skicross
Tanja Poutiainen - alpint
Markus Larsson - alpint

Längdisarna hade OS guld-fika för att fira de gulden Hellner och Kalla tagit, jag drog dit med kameran i högsta hugg, på plats var även SVT och NSD. Här kommer några av bilderna!

Lite smått o gott sådära!

/Nathalie Blom

Som alla borde veta vid det här laget har skolfiket stängt. Självklart på grund av att skolan inte har pengar att ha kvar det, för allt handlar ju om pengar. Jamen perfekt, ta då bort den sköna oasen som man kan ta en paus i mellan lektioner. Att gå från att alltid ha en kopp kaffe tillgänglig, till att se ett övergivet slagfält varje gång man låter blicken glida dit är inte det bästa.

Såvitt jag vet så älskade de flesta elever fiket, och många lärare också, och jag tycker att det är ganska självklart att man behöver ett sånt ställe. Att kunna ta en kaffe, sätta sig och spela kort, eller äta en av Gunillas underbart goda kycklingbaguetter var något man tog för givet, och sedan när vi fick höra att fiket skulle stänga tänkte man att vi i alla fall skulle hinna ta studenten innan det hände, men nejdå, här ska vi vara så snabba som möjligt att spara pengar. Jag tycker att det är otroligt dumt att stänga fiket. Dagarna innan det stängde fanns det namnlistor att skriva på, som krävde att fiket skulle få vara kvar. Och jag kan säga er att det var många papper där på disken. Men hur mycket hjälpte det? Inte ett skit.

Vad vi har nu? Ett övergivet Sarajevo. Inte ens en rutten kaffeautomat. 

Emma Rindelöv

Okej, jag vill börja med att säga att jag hatar vintern, jepp ni hörde rätt – hatar! Och varför hatar jag denna vita tid, jo det ska jag berätta…

Jag är så sjuuuuukt, satans, jävla (sorry för ordvalet, get use to it) less på vintern nu, den ger mig inte ett skit, fula kläder, stora kläder, obekväma kläder, kalla fötter, kalla händer, ja det är tamejfan kallt överallt ska ni veta. Jag kan allvarligt talat inte komma på en enda liten, pytte, minimal, positiv grej med denna gräsliga, ruggiga, iskalla, stela, rent ut sagt förjävliga årstid. Jag äger ingen skoter, jag åker inte skidor, jag är inte i fjällen, jag pimplar inte, jag gillar överhuvudtaget inte att gå utanför dörren på vintern. Gud vad jag lät torr och tråkig nu, men allvarligt talat, jag är ingen friluftsmänniska, det är fakta. Okej, julen är väl det enda bra med vintern, men den hade ju lika gärna kunnat infalla på sommaren, kanske en månad efter midsommar, perfekt. Eller vänta nu, då blir ju vintern ännu värre… Aja hursomhelst, vad har jag gjort för att förtjäna att leva på ett av världens kallaste ställen? Vad har jag gjort för ont?! Varför föddes inte jag i ett soligt Kalifornien eller ett stekhett Dubai? Why, why?!

Varför, varför ska det vara så sjukt kallt? Alltså om -10 är hemskt, vad är då inte -25? Det är inte mänskligt, hela min kropp förruttnar. Jag tror inte vi är gjorda för kyla, i så fall hade vi väl inte behövt klä på oss?

Och inte bara de att det är kallt, det är mörkt också, okej visst, jättemysigt, men inte dygnet runt! Är det mörkt och kallt samtidigt kan jag inte bli annat än aggressiv, visst jag är ofta aggressiv, men jag blir bitch x 2 på vintern, can’t help it. Dom som vet säger att det beror på d-vitamin brist, jävlar vilken brist jag har i så fall.

Inte nog med att det är kallt och mörkt, det är is överallt. Jag behöver väl ingen is! Is har man i Margaritas, inte på backen, det är ju livsfarligt. Och om man nu måste halka på den där isen, varför gör man inte det i sin ensamhet i någon gränd någonstans, nä du måste prompt agera psykfall-som-inte-kan-stå-på-fötterna mitt framför folk, du bara måste det.

Och så det allra värsta, snön! Finns det något värre? Nej trodde inte det. Du tar två steg fram, halkar ett steg bak. Du går positiv och glad i hågen ut med dina Converse, du märker att det inte var en bra idé. Du sminkar dig, går ut i det hääärliga vinterlandskapet, du kommer in som fucking Amy Winehouse herself.

Mycket gnäll här, men sån är jag.

Josefin

Jag fattar inte hur man kan ha så lite att göra och ändå inte få tiden att räcka till det man verkligen måste få gjort. Sedan undrar jag också hur fan man har orkat läsa massa ämnen i skolan under alla år när man helt plötsligt knappt orkar med två. Man kan lugnt säga att lovet inte kommer en dag för tidigt, inte för att ett kallt Sverige lockar speciellt mycket men man får väl lägga sig ner i en snöhög någonstans och låtsas att man ligger på stranden och steker och för att förverkliga känslan ännu mer kan nog en bikini vara ett passande klädval. Man måste ju hitta känslan, ska det vara så ska det.

Nu började jag tänka på saker angående krönikor, får man skriva vad som helst eller får man skit för det sen? Det hör egentligen inte hit men det är alltid en intressant fråga så den kan få stå med här i alla fall. Nu när jag ändå tappat tråden kan jag lika gärna fortsätta på samma spår, eller helt enkelt lägga av det här var ändå inte särskilt intressant.

En sista sak bara, jag har insett att det inte finns dålig musik eftersom varenda låt blir bra om man lyssnar på de nog länge, så det så.

                                                                                                                                                        Malin

Nyligen hade vi besök av en del högskolor och universitet här på Välkomma...
Meningen var att man skulle få en idé om vart man ska styra stegen då gymnasiet är slut. Vad händer om man inte vill plugga vidare direkt eller inte har en aning om vad man vill bli, när man bli stor?
Alla var superpositiva och propagerade för att man skulle välja just deras skola och linje. Så positiva att negativa människor som jag själv börjar tvivla på deras trovärdighet och tillslut inte vet varken ut eller in i virrvarret av valmöjligheter.
Jag vet att jag nog vill läsa vidare, men inte när, eller vad. Så vad händer med mig då? Måste jag söka mig till en annan stad för att få arbeta ett tag, eller finns det något här i samhället jag kan uppehålla mig med ett år eller så? Knappast, inte när man bor här.
Skriver man upp sig hos arbetsförmedlingen får man kanske a-kassa, men inte så troligt när man bor hemma, och så blir man utskickad på massa gratisarbeten man inte får mer än ett falskt löfte om jobb då praktiken är slut.

Hur ska man kunna se positivt på framtiden när allt handlar om pengar, pengar, pengar? När jag drömmer om min framtid ser jag sommar och solsken, glada miner, festivaler, resor, och andra minnesvärda stunder. Men då jag försöker se in i den verkliga framtiden ser jag inte mycket av detta. Sommar och sol kommer väl varje år, om inte den globala uppvärmningen säger stopp.
Men för att uppleva festivaler och åka på resor och göra annat kul behöver man pengar, ett jobb, gärna välbetalt. Eller möjligtvis ett studiebidrag och en tids intensivt sparande.

Framtiden är oviss och ett mysterium som ingen kan lösa i förtid. Det enda man kan göra är att förbereda sig för allt tänkbart, både bra och dåliga tider. Nu när jag tänker efter, är inte den framtid vi 3:or är på väg mot, lite som pensionen? Fast med mer spänning och utmaningar såklart, och färre rynkor!
Men principen är väl samma ändå, för sen, när vi löst gåtan med vad vi ska göra i framtiden, ja då är det inte högskolekataloger som dimper ner i brevlådan längre, det är papper om pensionssparande… Kanske låter jag lite deppig och lite pessimistisk, men verkligheten är inte till för fantasier och drömmar tyvärr. För om det vore så, så hade inte framtiden varit oviss och så enormt oroande.

För visst känns framtiden ändå lite läskig? Äntligen ska man stå alldeles själv och vara stor och klok och ansvarsfull och veta precis hur man ska leva sitt liv. För mig är framtiden en dunkel tanke, jag vet vad jag drömmer om, men jag vet inte vad som är realistiskt. Realistiskt, vilket tråkigt och fantasilöst ord! Jag vill då fortsätta drömma som när jag var mindre och trodde jag skulle bli rockstjärna med mina två bästa vänner. Tanken var väl inte så realistisk, men själva tanken väckte hopp och glädje.
Låt oss förändra framtidsvisionen. Låt oss göra den till det vi vill och låt den innehålla precis det vi önskar. Varför kan man inte behålla sina barnsligt hoppfulla drömmar även i den grymma verkligheten av val angående arbete, studier och boende?

Stina L