Nyligen hade vi besök av en del högskolor och universitet här på Välkomma...
Meningen var att man skulle få en idé om vart man ska styra stegen då gymnasiet är slut. Vad händer om man inte vill plugga vidare direkt eller inte har en aning om vad man vill bli, när man bli stor?
Alla var superpositiva och propagerade för att man skulle välja just deras skola och linje. Så positiva att negativa människor som jag själv börjar tvivla på deras trovärdighet och tillslut inte vet varken ut eller in i virrvarret av valmöjligheter.
Jag vet att jag nog vill läsa vidare, men inte när, eller vad. Så vad händer med mig då? Måste jag söka mig till en annan stad för att få arbeta ett tag, eller finns det något här i samhället jag kan uppehålla mig med ett år eller så? Knappast, inte när man bor här.
Skriver man upp sig hos arbetsförmedlingen får man kanske a-kassa, men inte så troligt när man bor hemma, och så blir man utskickad på massa gratisarbeten man inte får mer än ett falskt löfte om jobb då praktiken är slut.
Hur ska man kunna se positivt på framtiden när allt handlar om pengar, pengar, pengar? När jag drömmer om min framtid ser jag sommar och solsken, glada miner, festivaler, resor, och andra minnesvärda stunder. Men då jag försöker se in i den verkliga framtiden ser jag inte mycket av detta. Sommar och sol kommer väl varje år, om inte den globala uppvärmningen säger stopp.
Men för att uppleva festivaler och åka på resor och göra annat kul behöver man pengar, ett jobb, gärna välbetalt. Eller möjligtvis ett studiebidrag och en tids intensivt sparande.
Framtiden är oviss och ett mysterium som ingen kan lösa i förtid. Det enda man kan göra är att förbereda sig för allt tänkbart, både bra och dåliga tider. Nu när jag tänker efter, är inte den framtid vi 3:or är på väg mot, lite som pensionen? Fast med mer spänning och utmaningar såklart, och färre rynkor!
Men principen är väl samma ändå, för sen, när vi löst gåtan med vad vi ska göra i framtiden, ja då är det inte högskolekataloger som dimper ner i brevlådan längre, det är papper om pensionssparande… Kanske låter jag lite deppig och lite pessimistisk, men verkligheten är inte till för fantasier och drömmar tyvärr. För om det vore så, så hade inte framtiden varit oviss och så enormt oroande.
För visst känns framtiden ändå lite läskig? Äntligen ska man stå alldeles själv och vara stor och klok och ansvarsfull och veta precis hur man ska leva sitt liv. För mig är framtiden en dunkel tanke, jag vet vad jag drömmer om, men jag vet inte vad som är realistiskt. Realistiskt, vilket tråkigt och fantasilöst ord! Jag vill då fortsätta drömma som när jag var mindre och trodde jag skulle bli rockstjärna med mina två bästa vänner. Tanken var väl inte så realistisk, men själva tanken väckte hopp och glädje.
Låt oss förändra framtidsvisionen. Låt oss göra den till det vi vill och låt den innehålla precis det vi önskar. Varför kan man inte behålla sina barnsligt hoppfulla drömmar även i den grymma verkligheten av val angående arbete, studier och boende?
Stina L
