Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att Facebook är den första sidan jag loggar in på när jag går in på internet. Man måste ju faktiskt uppdatera sig för att veta vad ens vänner och bekanta har för sig och vilken hårfärg de egentligen är, ni vet vilka test jag snackar om. Om man nu inte pratar med dem i det riktiga livet. Vi människor har blivit så pass bekväma, så det är betydligt enklare att skriva in sin e-mail och sitt lösenord i rutorna, än att ringa upp flera personer. På direkten så får vi reda på vad exempelvis lilla Kalle gör/har gjort/ska göra.

Kan man precisera Fejjan/Fejsis som sin bästa vän? Okej, bästa vän är möjligen inte det bästa man kan kalla sidan, men en sån där vän som man får höra allt skvaller ifrån. För det första, vi får veta det mesta från sidan, bara man har de rätta kontakter på sin vännerlista. Som vissa kanske är alldeles för vilda i, genom att lägga till allt och alla som kikar upp i ”personer du kanske känner” så att man har över 600 kontakter. Är det inte vilka som blivit tillsammans så är det de snaskiga bilderna som finns upplagda så att man kan göra sig en egen uppfattning av och sprida vidare det man själv såg, faktiskt med sina egna ögon, men kanske lite extra kryddat! Då har vi kanske veckans ”snackis”, great!

Istället för att tänka själv vilket yrke man ska satsa på, vilken hundras man ska sikta in sig på när man ska köpa valp eller kanske vilken färg man passar bäst i så kan man göra massvis av olika test som går på kanske 5 minuter. Hur resultatet nu blir är en annan femma, men bekvämt kan det faktiskt vara om man är lat. Great igen!

Fast lite skrämmande är det när ens lärare och släktingar från den äldre generationen kommer fram i samma funktion som jag skrev om tidigare. Liksom, är det rätt forum? Svaret på det är nog faktiskt ja, man ska nog inte likna Facebook med Lunarstorm och allt man har använt genom åren.

Well, jag hade nog kunnat argumentera fördelarna med Fejjan ganska så länge. Tyvärr, så skulle det nog gå lika lätt att ta upp nackdelarna med, som egentligen är invävt i den här texten fast vänt till det goda. Jag avslutar trots allt med länge leve Facebook och frågan: Blir man socialt handikappad om man använder Facebook eller blir man det utan?


Tummen upp!

Nathalie Olausson

Är det inte underbart att se tillbaka på det pågående året och se på alla de många fina stunderna vårt samhälle redan har haft? Alla gemensamma minnen man sent glömmer och alla de gånger folk har tänt ljus tillsammans under årets gång.

Det hade väl varit trevligt om det varit under en myskväll eller i syfte att fira någon. Tyvärr är det inte så, alla dessa tillfällen jag tänker på är tragiska, tyvärr.
Vad är det som händer med kära friska Gällivare? Har G:et i ”Gällivare på G” fått betydelsen Ghetto nu eller vad?
Jag har funderat fram och tillbaka på om jag trivs här i Dundrets skugga. Man kan se både det fina och det fula med att bo här. Vi har alltid nära till underbar natur, vi har alltid snöiga jular, slalomåkning nästan hela halvåret och hyfsat bra kranvatten. Och för att inte nämna den aspekten att det är nära nästan överallt i samhället, men det är på grund av den inte alls så stora arean...
Visst är det idealet för en harmonisk plats att växa upp i och fostra sina barn i? Det är ju så man resonerar, men idealen är inte alltid det som är bäst för alla alltid. Idealen bara ekar.

Jag kan blicka tillbaka bara två år och märka hur fort Gällivare har vuxit sig ur sitt fridfulla skal.
Kanske är det så att jag inte var lika uppmärksam då som jag är nu, och att jag därför inte kan erinra mig om diverse drogoffer, våldtäkter och överfall som har upplysts i media under den perioden jämfört med nu.
Hur är det egentligen att bo i ett harmoniskt samhälle? Jag vet då inte. Det är länge sedan jag riktigt kunde slappna av i Gällivare. Och kommunen tror att samhället kommer överleva?
Tillåt mig skratta lite åt deras blindhet. Lyssna på detta och känn efter själv om du har ens en gnutta hopp för Gällivare och Malmberget...
Malmberget faller sönder och hus flyttas, Välkomma tappar linjer och blir Lapplands gymnasium, det är bostadsbrist, samt svårt att få jobb, vilken ålder man än är i och vad man än har för utbildning här i livet. Nioåriga småtjejer blir utsatta för övergrepp mitt på ljusa dagen bara ett stenkast från skolan och drogproblemet sprider sig. Samtidigt som ungdomar inte har något som helst att fördriva tiden med och det ploppar upp fler och fler "skräpmats ställen".

Jag tänker tända många ljus i höst och vinter, men jag tänker inte tända ett enda ljus för fler tragiska händelser, det får väl vara slut på sådant snart? Jag tror jag talar för alla när jag säger att man behöver en ljus och glädjefylld framtid. Om man finner den här eller på annan ort är upp till var och en.
Jag har gjort mitt val och vet att jag inte kommer förbli Gällivarebo i framtiden. Det är ganska synd, för visst vill man kunna säga ärligt att man älskar samhället man lever i?

/Stina Larsson

Ja, är det då man börjar komma in i depressioner? Alla gnäller. Illamående. Skolan. Eller är det bara jag? Hösten är vacker med sina gula löv som ligger efter backen och prasslar under tygskobeklädda fötterna, men vad döljer sig därunder? Hundbajs kanske?

Vackra bilder, men vad döljer sig bakom. Alltid är det något. Något som förstör ens vackra sommardrömmar. Eller? Finns det någon som inte upplevt detta? Sommaren, alla vackra och ljusa soldagar, sen kommer skolan, hösten och mörkret och kylan.  

Kylan dyker alltid upp på något sätt och man kan inte undkomma den. På något sätt når den en. Antingen som en kyla inombords, eller en fysisk kyla. Inombordskylan besöker mig på hösten väldigt ofta, varför? Ja, mörker, skolarbeten och så vidare med personliga erfarenheter. Men alla är vi olika och för vissa kommer ingen kyla som fryser ner en inifrån och ut.  

Jag tror att mörkret drabbas oss alla, någon gång. Inte mörkret som kommer under natten. Utan mörkret som äter upp en i endast en tugga. Ett mörker som följer efter en och äter en som när man är som svagast, ett mörker som gör att man sjunker och där ligger man och tror att man aldrig kommer att ta sig upp. Men det gör man så småningom, Ljuset kommer och hjälper en upp. En händelse som gör en glad. Hjälper en att bli hel. Men jag vill bli hel nu. Jag tar Karlssons klister och sätter igång.

Men som sagt några gånger efter regnet kommer solen alltid. Någon gång.

Johanna Karlsson, SP07M