För det första så tycker jag att det är väldigt intressant att se hur modet kan påverka oss på så många sätt och även inspirera. Mode är något som alltid har funnits och som alltid kommer att finnas så länge vi lever och det tycker jag är jätte bra, men mode betyder inte att alla ska gå omkring i likadan kläder och se likadan ut, för hur hade det annars sett ut? Mode för mig handlar om att man ska kunna skapa sin egen trend. Men Modet har även sin mörka sida, det kommer alltid att påverkar oss människor på ett negativt sätt, för tyvärr så har vi alldeles för många fördomar och dömer människor bara på grund av t.ex. hur dem klär sig. Men varför ska man döma människor av hur dem klär sig för det är fel, eftersom klädstilen inte är det enda som säger hur personen är inombords. Modet förändras hela tiden genom åren men som sagt så kommer mycket av det gamla tillbaka som från förr i tiden som 60 - 90 talet. Modet ändras oavbrutet varje sommar som vinter så var beredd för snart kommer vi väll att gå omkring i rymddräkter, haha. Men kom ihåg att man inte blir en bättre människa eller mår bättre bara för att man har dyra märkeskläder. Stå på dig och klä dig som du själv vill!

Jag sitter på bussen från malmberget, på väg till Gällivare. En halvtimme att åka och snabbt hamnar tankarna på andra håll. Jag kommer ihåg när man var liten, då var allt så lätt, du fick i princip allting serverat på ett silverfat. Du slapp överbelasta din lilla hjärna med en massa läxor, för då var det bara kul med läxa, och framförallt slapp du alla problem.

Jag kommer ihåg när man fyllde 15 och man tyckte att man var jättestor. WOW. Då har man bara hela 9: an kvar och resten av gymnasiet, du hinner lära känna och tappa kontakter med ett flertal människor under den lilla tiden, och för att inte snacka om killar. Hur många kommer du inte hinna bli sårad av? Visst, jag drar alla över en kant som jag fått höra ungefär 10 000 ggr men tills ni bevisat att jag har fel så ändrar jag mig inte.

Fast jag skulle nog helt klart säga att hellre yngre än äldre. Tänk själv när du börjar närma dig 40, 50 snåret. Lite små rynkor börjar komma och du börjar troligtvis bli senil, kan då säga att min senilhet redan har kommit, men okej, jag ska inte tänka så negativt, du kanske får dig en fin svart rullator sen med flames på och det är ju ändå rätt häftigt och du lär ju vara den coolaste tanten/gubben i Gällivare.

Men vet ni? Nu börjar jag närma mig min busshållsplats och det är dags för mig att kliva av, mina tankar får sluta här men jag kan lätt säga att jag väljer att vara så där överexalterad över min 18-års dag för vad är egentligen de roliga sen? Din 40-års kris kanske och självklart rullatorn, om du lyckas få dig en sån vill säga.

Isabelle H SP07M

Bloggar har under de senaste åren blivit nästintill obligatoriskt för yngre människor; nästan alla skriver eller läser dem. Bloggandet kan självklart ha sina fördelar; titta bara på storbloggarna Blondinbella, Kenza och Stina-Lee, de kan gott och väl leva på sina bloggföretag då de tjänar tillräckligt mycket genom att ha annonser på sina bloggar osv.

De stora bloggarna som når ut till flera tusentals människor varje dag har stor makt; genom ett inlägg kan de skapa hysteri kring ett klädesplagg då många ser upp till dem och vill vara och se ut som de gör. De kan även få ut sina åsikter till hur många människor som helst, och det kan självklart leda till att läsarna tycker som bloggaren själv. På grund av att de har så stor makt kan de även påverka läsarna negativt; till exempel genom att skriva om utseende och andra saker som kan få läsaren att bli mer osäker i sig själv.

Förutom pengarna kan bloggandet leda till jobberbjudanden, medverkan i TV m m. Men på grund av att man blir en offentlig person har många bloggare blivit trakasserade av läsare. Till exempel Blondinbella som fick en flaska kastad mot sitt huvud. Bara för att man är kändis, betyder det att man ska behöva stå ut med sådana saker? Från början var bloggandet oskyldigt och ett ställe att skriva ner sina tankar på, men det har med tiden blivit mer allvarligt. En bloggare kan bli förföljd, verbalt trakasserad och till och med attackerad av läsare just på grund av att de skriver en dagbok på Internet.

För det är ju det bloggen egentligen är, en dagbok.
 

Emma Rindelöv SP07M

Alla känner vi väl till det förr så populära PC-spelet The Sims. De flesta har nog suttit hemma och spelat det timme efter timme. Jag var ett riktigt fan av The Sims. Nästintill varje dag efter skolan placerade man sig framför datorn och tog hand om sin "familj". Det finns egentligen inga bestämda mål i The Sims. Istället uppmuntras spelaren till att göra val och förbinda sig i en interaktiv miljö. Varje beslut som tas har stor inverkan på spelets gång. Det viktigaste syftet är att man ska kunna organisera simmarnas tid för att hjälpa dem nå sina personliga mål.

Jag började på något vis fundera kring det där med datorspel. Alla känner vi nog någon gång att vi bara vill ligga ner och låta allt vara. Alla beslut i ens vardag gör att man ibland känner att man vill ta en paus från allt. Jag började då tänka på hur det kan vara att leva i ett dataspel för ett tag. Ett dataspel som tillexempel The Sims. När ekonomin kärvar skriver du bara i en kod, t.ex. klapaicius;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;! Behövs det mer pengar så upprepar man bara "fusket". Det hade verkligen gynnat oss fattiga studenter. Tänk er själva, att ha en person som styr en. Du lever som i en dimma och det enda du vet är det du blir tillsagd att göra. Du tänker aldrig, du funderar aldrig. Något styr er och gör så att ni gör de rätta sakerna på rätta tidpunkter. "Get a job", Jaha då styr du kosan mot brevlådan och plockar upp den där tidningen. Sen klickas det bara runt och så väljer du jobb. Tjipptjopp, så var det avklarat. Inga knepiga jobbintervjuer och svåråtkomliga arbetstjänster. Lära känna folk är något som är lätt som en plätt i Sims. Du pratar bara lite, sen får du diverse poäng och sen mitt i allt gillar personen dig. Är du dessutom rädd att inte hitta kärleken? Du kan bara bli klicka vidare och 3 sekunder senare är ni gifta och kära. Låter det inte underbart? Allt handlar bara om att den som styr dig väljer ut någon som du befalls att prata med och sen ska ni blir kära, vilket ni blir när ni pratat ihop tillräcklig med poäng. Du får välja namn på dig själv, utseende och så vidare. Det går alltså inte att bli missnöjd. Låter till viss del som ett perfekt liv? Jag vet inte vad ni tycker, men jag hade kunnat leva i ett dataspel. I alla fall för en dag eller två. Sen vill jag nog tillbaka till det vanliga livet. Livet som inte alltid är en dans på rosor.

Veckorna innan jul drog jag och min familj iväg till Thailand och Kata Beach. Sammanlagt var vi tio personer som reste tillsammans, och vi bodde på hotellet Casadel Sol, med gångavstånd till stranden. Thailand var precis sig likt, men hinner kanske inte heller ändras särskilt mycket på ett år.
Havet var lika varmt, solen lika het och regnet är som ett enda stort vattenfall. Jag kom fram till, att det kan nog inte regna lite i Thailand. Inte duggregna som här hemma.

Jag ville träffa mina thailändska kompisar som jag lärde känna förra året vi var där. Men tyvärr, hittade jag inte någon av dem.
Mesta delen av tiden spenderades på stranden, under ett parasoll med en kokosnöt i knäet. Men när det blev för mycket sol, och för många brännskador i vårat gäng, drog vi ut på en utflykt till James Bond Island, som inkluderade ett besök på ett gummiplantage, en cashewnötfabrik, ett grott tempel och en by på pålar mitt ute i havet.
Vi åkte mellan de olika ställena i buss och i en Long Tail Boat.

James Bond ön var fin, och det var lite fränt att filmen "Mannen med den gyllene pistolen" var inspelad där. På bussresan fick vi även se en snutt av filmen.
Gummiplantaget var inte något speciellt, mer än att man karvade ett jack i ett träd, så att det började "blöda".

Byn på pålar var inte så fräsch. De som bodde där visste då inte vad sopsortering var för något, eftersom att allt skräp låg i havet. Allt från soppåsar till avloppsvatten, till matrester. För att citera min pappa: "Ja här skulle man då inte vela ta sig ett morron dopp! Då skulle man nog få en bajs-blöja i nyllet!".
Och jag vill nog påstå, att det faktiskt var så illa. Det enda kranvattnet de hade, var regnvatten samlat i stora behållare.
En annan sak som de sysslade med, var att fånga små apor, som de sätter i famnen på glada turister för att sedan få betalt. Sen när aporna blivit könsmogna, släpps de ut i djungeln, där de sen dör för att de inte lärt sig att överleva i djungeln.

 Grott templet var lite fränt. Där inne satt en munk, och hos honom kunde man bli välsignad för att få tur. Och vem vill inte ha tur?
Jag var bland de första att ställa mig på knä mittemot honom, för att få lite heligt vatten på mig och få armbandet som ska bringa tur.
Grottan var smyckad med olika Buddhor, och annat pynt. Inne i grottan fanns det även fladdermöss!
Resan avslutades med provsmakning och lite "shopping" på Cashewnöt fabriken.
Det var skönt att göra något avvikande, och ta paus från stekandet på stranden.

Utflykten leddes av reseledaren Anna-Karin, som är med i tv-programmet "semester svenskar" som går på TV4.  

Thailändarna är ju känd som det glada folket, och glada, det är dom! En kille som var skräddare på våran "hotell-gata", erbjöd sig till mig då han vilkade dit mig och sa "I AM FREE!".

Två veckor i värmen räckte gott och väl, och aldrig är de så skönt att komma hem till kylan, som när man har varit utomlands!

Thailand är underbart på sitt sätt, men hemma är ändå bäst!

Anna Norman S3M

Lasta Fetah har nu även en blogg med ocensurerat skvaller ifrån Välkommaskolans egna skoltidning! Här kommer du kunna läsa blogginlägg och även krönikor!