Bryta ihop och komma igen

-Det är så mycket lättare att säga än att göra!
Hur går det till egentligen, att lyckas bita ihop och vända något negativa till possitivt?

Alla som hängde med under vinter OS 2010 fick se både svenska misslyckanden och stora framgångar.
Tar vi skidskyttarna så har vi ett klockrent exempel med hur vissa kan misslyckas och helt enkelt bryta ihop just pga press.
Dem hade otroligt stor press på sig från både media och hela svenska folket men dem klarade inte av att hantera den pressen, men varför lägger vi/svenska folket då den pressen på deras axlar?
Hade det inte varit bättre för athleterna om vi lät dem ladda för sig själva osv. dem har redan själva satt en stor press på sig så varför ska vi trycka på ännu mera?
Pressen är inte bara tung att bära med sig för de tävlande utan det gör även att för varje misslyckande så känns 1000ggr värre än vad det egentligen är.

Hur gär då dessa världsstjärnor för att vända på det hela?
Hur vågar Anja P dagen efter en brutal krasch ställa sig på super-g skidorna och tävla med målet att ta en medalj, när hon lika gärna dagen innan kunnat dött?
Hur orkade Hellner, efter ett "misslyckande" i sin favorit gren (då han även kollapsade efter mål), komma tillbaka och ta ett sagolikt OS-guld?

Ur min egen synpunkt, så är detta det som är svårast av allt med att vara idrottare.
Iallafall jag var alltid en sån som sätter väldigt mycket press på mig själv, den pressen utvecklades genom att jag ville visa alla, jag ville visa tränarna att jag fortfarande förtjänade en plats i landslaget, jag ville visa mina föräldrar som lägger ner tusentals kronor på mig varje säsong och jag ville visa medier att jag fortfarande var bäst. Dock fick jag för cirka ett och ett halvt år sedan lov att tänka om, ingenting i livet fungerade, jag bröt ihop ville aldrig mer tävla, jag kunde verkligen inte förstå hur allt kunde gå så dåligt? Jag funderade så mycket att jag till och med skämtade om att hoppa från Focus (ett höghus), något jag absolut inte skulle göra.

Jag vart tvungen att tänka om, vad gjorde jag nu som jag inte gjorde förut? Eller vad gjorde jag förr som jag inte gör nu? Tekniken kan ju inte bara försvinna sådär på ett par månader när det är något jag har gjort ända sedans jag lärde mig gå?

Vart tog glädjen vägen till att åka skidor?

Jag hittade en enda sak som jag vet att jag ändrat på, jag vart tvungen att ta ett av livets svåraste beslut, jag insåg att jag måste få mindre saker att tänka på och tog beslutet att bli den gammla jag. Den gammla jag är den som tar varje dag som den kommer, jag tänker inte allt för mkt, jag sätter mig själv i första hand, jag mest glider med, är alltid glad och possitiv, jag lever livet helt enkelt.

Endast två dagar efter det fruktansvärda beslutet så gjorde jag ett av mina bästa slalomåk i hela karriären och det var inte en tillfällighet utan hela tävlings helgen gick toppen. Helgen efter var det dax för tävlingar igen och plötsligt händer det, jag vann två tävlingar och allt kändes bara som en stor lättnad, som om någon lyfte av den där tunga ryggsäcken som var full av negativa tankar.

Hur kunde jag då komma på att jag skulle vända allt på detta vis?
Jo jag kollade på två program på SVT det ena handlade om Aksel Lund Svindal, världens bästa fart åkare, han berättade om sina krascher och motgångar och hur han själv lyckades vända det hela, det som fastnade i mitt huvud var när han sa:'
-Tänk vad mycket fortare man lär sig allt när karriären går lite upp och ner redan i början av karriären, dom som börjar få motgångar lite senare i livet vet inte hur dom ska hantera det.

Det andra programmet var "I huvudet på Anja" det var av en ren slump att jag slog på tvn just då jag satt hos en vän och pratade om hur less jag var, sedan slog jag på tvn och precis då sa Anja:
-Jag hatar att förlora, det finns inge värre än att förlora, hela livet blir skit då!
Det var när Anja sa det som allt kändes lite lättare, tänk att världsstjärnor känner lika som jag gör. Jag insåg att jag ska inte sitta här och deppa för jag vill ju bli bäst! Jag har ängnat hela mitt liv åt skidor så varför gå och deppa nu, det är hela 3 år kvar tills jag ska vara på topp och stå på startlistan i OS.

Visst låter det som att det gick ganska enkelt, då ska jag tala om allt detta har varit det jobbigaste i hela mitt liv och det kommer det nog vara under hela mitt liv!


/Nathalie Blom SP07MS

Är det äntligen solen som kikar fram? Finns det verkligen hopp för att vi har klarat oss? Ännu ett sommarlov, och ännu en vinter avklarad, jag tänker inte tjata om studentens lyckliga dagar, även om det är skönt att det äntligen är över, jag vet att det är många som skriver om detta så inget tjat.

Jag vill bara hylla att sommaren äntligen är här, ljust och fridfullt, men även äventyren väntar. Vad händer i sommar? Ja, för min del så är det jobbet som gäller, det är inte så mycket sol och bad för denna student, nej pengar måste man ha så att man klarar sig under skoltiden i högskola, om man nu kommer in. Annars måste jag i alla fall klara mig hela sommarlovet och dessutom ett arbetslöst år på det. Ångesten fyller min kropp och jag känner bara hur jag vill gömma mig under täcket och vakna upp som liten igen då skolan nyss börjat och då man hade sina föräldrar som stödhjulet på en cykel, första skoldagarna var som att lära sig cykla, först med stödhjulen och sen fick man klara sig med att föräldrarna höll i pakethållaren för att man inte skulle tappa balansen och trilla, men nu är vi vuxna kära studenter, nu är det dags att cykla på två hjul, helt själv, utan stöd. Men om vi trillar så finns det väl alltid någon som blåser på såret och plåstrar om, ändå är vi inte helt ensamma i den stora världen.

Jag ser mitt sista sommarlov framför mig, jag sliter och jobbar hårt för att jag ska kunna klara mig till hösten, om jag flyttar och börjar skola igen, eller om jag nu stannar kvar och får bo hemma ett tag till. Men jag tror ändå att jag klarar det. Jag tror inte mitt sista sommarlov kommer vara en pina. Jag vet i alla fall att jag kommer ta mig igenom det precis som jag har gjort de senaste tre åren på Välkommaskolan i Malmberget. Jag måste säga att de tre åren har varit händelserika, med både bra och dåliga nyheter. Men jag är ändå nöjd med mitt. Nu är jag klar och det här var de sista orden ni kommer få läsa på denna sida skrivna av mig. Kanske kommer det några få ord till, men det är bara några få, för jag är färdig och lämna plats för nästa årskull som ska börja på en ny kula på denna skola. Ha det bra!

Johanna Karlsson

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte någon sätter fart? Nä jag börjar faktiskt undra. Våren började jättebra, det var som att det blev sommar på en gång. Sen började det snöa och ville inte sluta. Idag så har det snöat och haglat, men nu är det sol. Men hur länge då? Det kommer säkert hinna bli snöoväder minst en gång till innan sommaren bestämmer sig för att komma hit. Räcker det inte med att vi vanligtvis har dubbelt så mycket snö och vinter än vad södra Sverige har? Nej då, inte. Jag längtar efter att få gå i klänning och högklackade skor och kunna sitta ute på kvällarna och grilla. Men nu börjar jag ärligt talat undra om man inte måste gå i stövlar eller vinterkängor på balen. Nej, peppar, peppar. Nu tycker jag att det är dags för solen att sprida sina varma strålar över oss här i norrland så vi inte fryser fast it!

Stina E

Nu på senaste tiden hör jag och ser mer folk som ska eller har börjat gå på någon av alla dieter.
Jag har en liten fundering... Varför utsätta sig själv både fysiskt och psykiskt för detta vansinne?

Visst, man blir smal av det... På kort tid. Men vad blir skadorna? Man blir svag framför allt! För vad är det första som försvinner när man slutar äta? Jo det är musklerna, inte fettet. Facts.
Dessutom blir man trött och irriterad, man blir okoncentrerad och... Hungrig? Kan jag tänka mig. Jag själv har aldirg dietat, men jag kan föreställa mig hur hungrig man ska vara av att bara dricka måltidsersättning typ tre gånger om dagen, t ex... Som t ex Nutrilett.

En diet som blivit mer populär den senaste månaden bara(!) är soppdieten (som du kan läsa om i denna månads nummer av Lasta Fetah). Hmm tänker jag, soppa är väl rätt ok. Det är ju åtminstone mat. 
Men det finns folk som gått ner 7kg på en vecka av denna diet. Hälsosamt? Knappast.

Jag kan rent utsagt säga att jag blir irriterad på folk som ska envisas med att gå på diet efter diet. Det har ju trots allt ingen långvarig verkan. För så fort du börjar äta normalt igen går du upp igen, i fett. Musklerna måste du träna tillbaka.
Tänk på det ni alla som går på, eller vill börja gå på en diet av något slag.
Och ja, jag vet, det är bal och sommar snart, men kom igen... Ät sunt och träna istället.

Stina Larsson

Vi har väl alla fått höra historier om hur våra föräldrar gick och köpte LP-skivor för att sedan spela upp i skivspelare. Vi, däremot, har haft cd-skivor större delen av vårt liv, men nu är även de på väg att försvinna. Visst tillverkas de fortfarande – så gör även vissa LP-skivor – men jag känner väldigt få människor som fortfarande köper cd-skivor och endast någon som uppskattar LP-skivorna.


Jag tycker att musik är en del av livet, och att bara ha musiken på datorn genom Spotify är inte att uppskatta det fullt ut, enligt mig. En del av upplevelsen när man upptäcker en ny låt är att köpa hem skivan, kunna sitta och bläddra i häftet som följer med och att bara kunna ligga ner och njuta av musiken. Jag har övertagit (halvt om halvt med lite våld) min pappas LP och CD-spelare, och även hans skivor. Att kunna plocka fram en LP-skiva, sätta in den i spelaren och höra det där knastrandet innan musiken börjar spelas, det är känsla i en kategori för sig.

Att nutidens musik skulle vara lika bra som dåtidens, det är rent svammel. Visst finns det band som inte säljer sin själ för att skriva trallvänliga låtar om ”bitches and hoes”, men det är bara att inse att det är trenden som går just nu, låtarna har oftast ingen riktig mening eller känsla, utan är bara till för att folk ska kunna dansa på krogen.

Min första fråga till någon ny människa är oftast; ”gillar du Bruce Springsteen? Inte det, nej. Mark Knopfler? Nehepp.” Visserligen håller Springsteen och Knopfler fortfarande på med sin musik, men hur uppskattade är dem för folk som inte redan är deras fans? Det är som om det skulle vara pinsamt att lyssna på något annat än det som spelas på MTV just nu. Löjligt. Istället för variation spelas Lady Gaga, Beyoncé med flera om och om igen. Jag ska inte säga att jag inte gillar sådan musik också, men, även om jag inte har upplevt 60- 70- och 80-talet själv, så var det bättre förr.



Emma Rindelöv

Få har väl missat när Mr T promotar World of Warcraft i reklamen som gick konstant på tv för några månader sedan. Jamen det är ju skitbra, försök snärja in fler människor in i spelets värld. Att man blir beroende av att spela, det är väl ganska självklart om man gör det nog ofta. Det blir en rutin, och sedan känner man suget och då är man fast. Vissa har som argument när de spelar; ”men titta på …. (något random namn som ingen som inte är insatt i spelet fattar vem det är), han tjänar si och så många miljoner per år, bara på att spela WoW!” Visst, det finns några elitspelare, men hur många av de miljoner människor som spelar, kommer upp till toppen och till pengarna? Jag skulle svara - inte så stor procenthalt. Visst kan man ju spela för att det är kul, men när man blir beroende av spelet, att springa omkring och döda bossar, då kanske det är dags att avvänja sig? För att komma upp till toppen måste du i princip spela non-stop. Och det är nog dags att inse, bara för att några få människor får betalt så betyder det inte att du får det. Kanske dags att ge upp? Jag måste säga att jag är grymt less på WoW, många i min omgivning spelar det och jag blir bara ännu mer anti spelet ju fler jag ser som spelar det.


Vissa kanske spelar för att gömma sina känslor, för att slippa ta itu med det riktiga livet. Men det fungerar ju inte i längden. Visst kan man sitta inomhus och ruttna, och endast lämna datorn för att sova och äta, men hur roligt liv är det? Mitt tips till er som spelar WoW, Tibia eller något annat spel – försöka att avvänja er, okej?



Emma Rindelöv

Var och gjorde ett snabbt litet jobb igår!
Visste ni att det är hela 8personer som deltar på OS som har gått Gällivare skidgymansium?!
Hittills har vi två guld och ett silver, men det finns fortfarande många hopp kvar!

Marcus Hellner - längd
Charlotte Kalla - längd
Lina Andersson - längd
Magdalena Pajala - längd
Lars Lewen - skicross
Erik Iljans - skicross
Tanja Poutiainen - alpint
Markus Larsson - alpint

Längdisarna hade OS guld-fika för att fira de gulden Hellner och Kalla tagit, jag drog dit med kameran i högsta hugg, på plats var även SVT och NSD. Här kommer några av bilderna!

Lite smått o gott sådära!

/Nathalie Blom

Som alla borde veta vid det här laget har skolfiket stängt. Självklart på grund av att skolan inte har pengar att ha kvar det, för allt handlar ju om pengar. Jamen perfekt, ta då bort den sköna oasen som man kan ta en paus i mellan lektioner. Att gå från att alltid ha en kopp kaffe tillgänglig, till att se ett övergivet slagfält varje gång man låter blicken glida dit är inte det bästa.

Såvitt jag vet så älskade de flesta elever fiket, och många lärare också, och jag tycker att det är ganska självklart att man behöver ett sånt ställe. Att kunna ta en kaffe, sätta sig och spela kort, eller äta en av Gunillas underbart goda kycklingbaguetter var något man tog för givet, och sedan när vi fick höra att fiket skulle stänga tänkte man att vi i alla fall skulle hinna ta studenten innan det hände, men nejdå, här ska vi vara så snabba som möjligt att spara pengar. Jag tycker att det är otroligt dumt att stänga fiket. Dagarna innan det stängde fanns det namnlistor att skriva på, som krävde att fiket skulle få vara kvar. Och jag kan säga er att det var många papper där på disken. Men hur mycket hjälpte det? Inte ett skit.

Vad vi har nu? Ett övergivet Sarajevo. Inte ens en rutten kaffeautomat. 

Emma Rindelöv

Okej, jag vill börja med att säga att jag hatar vintern, jepp ni hörde rätt – hatar! Och varför hatar jag denna vita tid, jo det ska jag berätta…

Jag är så sjuuuuukt, satans, jävla (sorry för ordvalet, get use to it) less på vintern nu, den ger mig inte ett skit, fula kläder, stora kläder, obekväma kläder, kalla fötter, kalla händer, ja det är tamejfan kallt överallt ska ni veta. Jag kan allvarligt talat inte komma på en enda liten, pytte, minimal, positiv grej med denna gräsliga, ruggiga, iskalla, stela, rent ut sagt förjävliga årstid. Jag äger ingen skoter, jag åker inte skidor, jag är inte i fjällen, jag pimplar inte, jag gillar överhuvudtaget inte att gå utanför dörren på vintern. Gud vad jag lät torr och tråkig nu, men allvarligt talat, jag är ingen friluftsmänniska, det är fakta. Okej, julen är väl det enda bra med vintern, men den hade ju lika gärna kunnat infalla på sommaren, kanske en månad efter midsommar, perfekt. Eller vänta nu, då blir ju vintern ännu värre… Aja hursomhelst, vad har jag gjort för att förtjäna att leva på ett av världens kallaste ställen? Vad har jag gjort för ont?! Varför föddes inte jag i ett soligt Kalifornien eller ett stekhett Dubai? Why, why?!

Varför, varför ska det vara så sjukt kallt? Alltså om -10 är hemskt, vad är då inte -25? Det är inte mänskligt, hela min kropp förruttnar. Jag tror inte vi är gjorda för kyla, i så fall hade vi väl inte behövt klä på oss?

Och inte bara de att det är kallt, det är mörkt också, okej visst, jättemysigt, men inte dygnet runt! Är det mörkt och kallt samtidigt kan jag inte bli annat än aggressiv, visst jag är ofta aggressiv, men jag blir bitch x 2 på vintern, can’t help it. Dom som vet säger att det beror på d-vitamin brist, jävlar vilken brist jag har i så fall.

Inte nog med att det är kallt och mörkt, det är is överallt. Jag behöver väl ingen is! Is har man i Margaritas, inte på backen, det är ju livsfarligt. Och om man nu måste halka på den där isen, varför gör man inte det i sin ensamhet i någon gränd någonstans, nä du måste prompt agera psykfall-som-inte-kan-stå-på-fötterna mitt framför folk, du bara måste det.

Och så det allra värsta, snön! Finns det något värre? Nej trodde inte det. Du tar två steg fram, halkar ett steg bak. Du går positiv och glad i hågen ut med dina Converse, du märker att det inte var en bra idé. Du sminkar dig, går ut i det hääärliga vinterlandskapet, du kommer in som fucking Amy Winehouse herself.

Mycket gnäll här, men sån är jag.

Josefin

Jag fattar inte hur man kan ha så lite att göra och ändå inte få tiden att räcka till det man verkligen måste få gjort. Sedan undrar jag också hur fan man har orkat läsa massa ämnen i skolan under alla år när man helt plötsligt knappt orkar med två. Man kan lugnt säga att lovet inte kommer en dag för tidigt, inte för att ett kallt Sverige lockar speciellt mycket men man får väl lägga sig ner i en snöhög någonstans och låtsas att man ligger på stranden och steker och för att förverkliga känslan ännu mer kan nog en bikini vara ett passande klädval. Man måste ju hitta känslan, ska det vara så ska det.

Nu började jag tänka på saker angående krönikor, får man skriva vad som helst eller får man skit för det sen? Det hör egentligen inte hit men det är alltid en intressant fråga så den kan få stå med här i alla fall. Nu när jag ändå tappat tråden kan jag lika gärna fortsätta på samma spår, eller helt enkelt lägga av det här var ändå inte särskilt intressant.

En sista sak bara, jag har insett att det inte finns dålig musik eftersom varenda låt blir bra om man lyssnar på de nog länge, så det så.

                                                                                                                                                        Malin

Nyligen hade vi besök av en del högskolor och universitet här på Välkomma...
Meningen var att man skulle få en idé om vart man ska styra stegen då gymnasiet är slut. Vad händer om man inte vill plugga vidare direkt eller inte har en aning om vad man vill bli, när man bli stor?
Alla var superpositiva och propagerade för att man skulle välja just deras skola och linje. Så positiva att negativa människor som jag själv börjar tvivla på deras trovärdighet och tillslut inte vet varken ut eller in i virrvarret av valmöjligheter.
Jag vet att jag nog vill läsa vidare, men inte när, eller vad. Så vad händer med mig då? Måste jag söka mig till en annan stad för att få arbeta ett tag, eller finns det något här i samhället jag kan uppehålla mig med ett år eller så? Knappast, inte när man bor här.
Skriver man upp sig hos arbetsförmedlingen får man kanske a-kassa, men inte så troligt när man bor hemma, och så blir man utskickad på massa gratisarbeten man inte får mer än ett falskt löfte om jobb då praktiken är slut.

Hur ska man kunna se positivt på framtiden när allt handlar om pengar, pengar, pengar? När jag drömmer om min framtid ser jag sommar och solsken, glada miner, festivaler, resor, och andra minnesvärda stunder. Men då jag försöker se in i den verkliga framtiden ser jag inte mycket av detta. Sommar och sol kommer väl varje år, om inte den globala uppvärmningen säger stopp.
Men för att uppleva festivaler och åka på resor och göra annat kul behöver man pengar, ett jobb, gärna välbetalt. Eller möjligtvis ett studiebidrag och en tids intensivt sparande.

Framtiden är oviss och ett mysterium som ingen kan lösa i förtid. Det enda man kan göra är att förbereda sig för allt tänkbart, både bra och dåliga tider. Nu när jag tänker efter, är inte den framtid vi 3:or är på väg mot, lite som pensionen? Fast med mer spänning och utmaningar såklart, och färre rynkor!
Men principen är väl samma ändå, för sen, när vi löst gåtan med vad vi ska göra i framtiden, ja då är det inte högskolekataloger som dimper ner i brevlådan längre, det är papper om pensionssparande… Kanske låter jag lite deppig och lite pessimistisk, men verkligheten är inte till för fantasier och drömmar tyvärr. För om det vore så, så hade inte framtiden varit oviss och så enormt oroande.

För visst känns framtiden ändå lite läskig? Äntligen ska man stå alldeles själv och vara stor och klok och ansvarsfull och veta precis hur man ska leva sitt liv. För mig är framtiden en dunkel tanke, jag vet vad jag drömmer om, men jag vet inte vad som är realistiskt. Realistiskt, vilket tråkigt och fantasilöst ord! Jag vill då fortsätta drömma som när jag var mindre och trodde jag skulle bli rockstjärna med mina två bästa vänner. Tanken var väl inte så realistisk, men själva tanken väckte hopp och glädje.
Låt oss förändra framtidsvisionen. Låt oss göra den till det vi vill och låt den innehålla precis det vi önskar. Varför kan man inte behålla sina barnsligt hoppfulla drömmar även i den grymma verkligheten av val angående arbete, studier och boende?

Stina L

Att fylla 18, är det så härligt som alla säger? Är det verkligen så speciellt? Eller har alla som jag ångest för att om bara några dagar vara ännu ett år äldre?

Att få gå på krogen, köpa snus, folköl och cigg, det har väll alla drömt om. Ja det låter ju ganska fint, eller hur, men lessnar man inte ganska fort på att slösa varenda spänn på drinkar och cigaretter? Det är inte så roligt i slutändan i alla fall.

Allt detta ansvar, bil och körkort. Saker som man ska ha för att inte vara udda eller ute. Hälst så ska man ha lappen samma dag som man fyller år, för det verkar som att ingen har tid att fira utom på natten på krogen.

Snart efter 18, så kommer 20, och då så ska man ha alla yngre efter sig, jo, för att vet du vad? Då kommer man in på systembolaget. Och vem tycker inte att det är roligt att vara full bara för att man kan?

Men vad spelar det egentligen för roll hur full man är? Det kommer i alla fall att sluta med medelålderskris, motorcykel, och handkräm, för vem vill inte vara ung för alltid?

Så är det verkligen värt att slösa bort hela sin ungdom på fylla och cigg? Borde 14 åriga tjejer fylla bhn med papper för att se vuxen ut? Nej jag tycker inte det, jag vill vara liten igen. Om man tar det lugnt och andas, så kanske man får ut lite med av livet, jag förstår inte varför alla har så bråttom med att bli vuxna.

Stina E

Jaha, snart är det jullov och vet ni vad det innebär? Jo, det innebär att vi treor här på skolan endast har en termin kvar innan vi måste bestämma oss för vad vi ska göra. Plugga vidare, jobba, resa? Jag kan ofta känna ångest inför framtiden. Jag vill läsa vidare, men vill jag göra det direkt? Det är det som är frågan. Jag vet inte om jag kommer att vara redo att lämna den här hålan som vi kallar hemstad, den är min bekväma zon. Samtidigt vill jag inget annat än att ta mig så långt bort som möjligt.

Jag är otroligt kluven när det gäller det här, för ett jobb är väldigt svårt att få häruppe, men som sagt vet jag inte om jag vill läsa vidare på en gång. Eftersom att jag har oturen att vara ett år yngre än resten av treorna (och det är här vi förbannar det faktum att 6-åringar får hoppa över en klass för att de kan läsa och skriva bra) så kommer jag inte ha hunnit ta körkort innan hösten. Det är ett stort skäl till varför jag inte vill börja plugga på en gång. Kortet är en av mina prioriteringar. Men vem vet, jag kanske har hunnit bli så inspirerad till att plugga att jag kan få körkortet att fungera samtidigt som jag studerar. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med mitt liv, men det känns skönt att jag har i alla fall en termin kvar att fundera ut det.

Ta vara på tiden, jag inser att jag inte har gjort det och snart är det slut. Men den här fjuttiga terminen vi har kvar tillsammans ska banne mig bli den bästa!

Emma